SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VETT vet4, förr äv. VET, n.; best. -et; pl. (tillf.) =.
Ordformer
(vet (w-, -ee-, -eett, -th) 15281748 (: wetlöshet). vett (w-, -dt, -tth) 1529 osv. vit (w-, -th) 15271729. vätt 1552. witt (-tth) 15261590)
Etymologi
[fsv. vit; motsv. fd. wit (d. vid), fvn. vit; jfr äv. (med annan stambildning) got. unwiti, okunnighet, oförstånd, fsax. giwitt (mlt. wit, witte), fht. (gi)wiʒʒi, förstånd, vetande, vetskap, feng. (ge)witt, förstånd, besinning (eng. wit); till VETA, v.1 — Jfr AVVITA, ENVETT, FÅVITSK, MEDVETSLÖS, MEDVETT, OVETT, SAMVETE, VETSKAP, VETTIG, VETTVILLING, VITS]
1) (†) vetande; kunskap(er) l. insikt(er); (boklig) lärdom l. bildning; särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av (ut)i, betecknande föremålet l. området för sådant vetande osv. Så haffve dee ingenn synnerligh discurs hafft ihop, ty the bijlla sigh båda inn, att denn enna vill leetta vettit uthur denn anndra. OxBr. 11: 88 (1637). Hvad hans meriter angår, så vore ostridigt at han äger både vett och capacité, i synnerhet i de mål, som röra handelen. 2RARP 15: 137 (1746). En man af stort vett, har i sina academiska år samlat alt hvad kunnat fås innom riket. BotN 1890, s. 107 (1772). En halflärds falska vett. GFGyllenborg Vitt. 1: 174 (1795). Alla hafwa mer eller mindre wett i statens angelägenheter, alla kunna .. bidraga till desz förkofran. SKN 1844, s. 107. Sveriges uppodling i vett och vitterhet. Wieselgren SvSkL 4: 8 (1847). Fallström VDikt. 1: 35 (1892, 1899). — jfr BOK-, HUSHÅLLS-, KOK-, LAG-, O-, SKOMAKAR-VETT m. fl.
2) förnuft l. förstånd, tanke- l. fattnings- l. omdömesförmåga; själsförmögenheter; förr äv. liktydigt med: medvetande (se MEDVETANDE, sbst. 4) l. sans (se SANS, sbst.2 1); förr särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med skäl (se SKÄL, sbst.4 10). De talar, handlar som de har vett till. Som yrkeschaufför borde han ha haft bättre vett. Där vinet går in går vettet ut. GlRom. 12: 1 (NT 1526). Effter hennes wetth intet war bätre ladhe honn forstret vthenn för farstuge dören. UpplDomb. 5: 195 (c. 1590). (Som vittnen brukas) ährlige män, till mogen ålder och wett komne. KOF II. 2: 284 (c. 1655). Han var utan alt vett och känsla. Acrel Chir. 22 (1775). Flitige och med godt naturligt vett begåfvade ynglingar. ÅbSvUndH 68–69: 85 (1800). Kretinerna äro sjukliga menniskor, swaga till kropp och själ; många sakna allt wett, och somliga äro så hjelplösa, att (osv.). Dahm GeogrElSkol. 73 (1860). Inte inkörd i en soffa. Ånej lite vett har hon kvar. Hon satt i en fåtölj på bordets .. fria sida. Hedberg Upp 19 (1968). — jfr BOND-, FOLK-, FÅ-, HALV-, HUSHÅLLS-, MANNA-, MISS-, MODER-, MÄNNISKO-, NATIONAL-, O-, SINNE-, STATS-, VAN-VETT m. fl. — särsk.
a) i pregnant anv.: gott omdöme, klokhet l. urskillning; besinning; särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med sans (jfr SANS, sbst.2 2); ibland utan klar avgränsning från 4; jfr b ζ o. FÖRNUFT 2, FÖRSTÅND, sbst.2 2. En wittigh man fördölier wittit, men the galnas hierta prijsa galenskapen. SalOrdspr. 12: 23 (öv. 1536; Bib. 1703: sin klokhet). Jagh undrar, hvar hans veet var, när han detta skreff. RP 6: 421 (1636). Jagh seer utaf edert brefv, at .. I förmåt prädika vett uti dhem. Carl XII Bref 291 (1703). Ungefär som man knackar vett i lymlar. Stenfelt Skepp. 26 (1903). Det strider mot all vett och sans att skicka ut sjuka människor i arbete utan att ha säkerställt att de är friska nog. GbgP 26/5 2013, s. 38.
b) i vissa uttr. särsk.
α) efter bästa vett, efter bästa förstånd; förr särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med samvete (se SAMVETE 2 b). Ty hafwe Wij nådigst här med welat .. befallom Eder .. at I, efter lag, och laga Process, acta & probata, och bäste Edert wett och samwete fälla Dom. Schmedeman Just. 686 (1676). Jag försäkrar, det skal jag, efter bästa wett, wäl anwända den penning, som mig til hjelp, härigenom räckes. VDAkt. 1781, nr 562. Det innebär att vårt uppdrag är att efter bästa vett och förmåga besluta utifrån de lagar och regler som gäller. Ljusnan 21/12 2010, s. 36.
β) (e)mot bättre vett (se BÄTTRE 2 c).
γ) (numera bl. tillf.) sunt vett l. (det) sunda vettet, sunt förnuft l. (det) sunda förnuftet (jfr FÖRNUFT 2 a, SUND, adj. 5 (a)). Thorild 1: 111 (1784). Den Svenska andan, som är sansningens, rättvisans, det sunda vettets. 2SAH 16: 59 (1835). (Caligula) uppgjorde .. planer, som han trodde snillrikare i den mån de utmanade sundt vett. Rydberg RomD 38 (1877).
δ) (†) i sådana uttr. som (vara) vid sitt (fulla) vett l. vid fullt vett, (vara) vid sina sinnens fulla bruk. Att benempde konon war widh sitt witt vdj sitt ÿtterste. 2SthmTb. 4: 220 (1573). Jag leer åth sådan en .. / .. Som jämrar sig på konst, som yrar wid fult wett. Düben Boileau Skald. 13 (1721). Gotlands stadslag berättigar hvar och en fri man .. frisk eller sjuk, dock vid fullt vett och sina sinnens bruk, att (osv.). Nordström Samh. 2: 176 (1840).
ε) i uttr. som betecknar att ngn (helt) saknar l. har förlorat sitt förstånd l. sina själsförmögenheter. särsk.
α') i sådana uttr. som förlora l. mista l. tappa (se TAPPA, v.2 2 a slutet) vettet l. sitt vett, förlora osv. förståndet, bli vansinnig l. tokig. Har de helt förlorat vettet? LPetri Dryck. B 5 b (1557). Medh dryckerij mister mången sitt weet. Forsius Fosz 188 (1621). Desze ännu friska men fåfänga bilder swäfwade så om hwar andra i min hjerna, at jag snart hade kunnat mista skäl och wett. Roman Holbg 284 (1746).
β') i förb. med prep. från, i sådana uttr. som dels vara (helt l. alldeles o. d.) från vettet (förr särsk. (i)från vett och skäl (jfr SKÄL, sbst.4 10 a)), (helt osv.) ha förlorat förståndet, vara (helt osv.) vansinnig l. tokig, dels driva ngn från vettet, få ngn att förlora förståndet l. bli vansinnig osv., i sht förr äv. komma från vettet, förlora förståndet l. bli vansinnig osv.; jfr γ. RA I. 2: 278 (1569). Tu hafwer drifwit mongen ifrå scholan til plogen: ifrå boken til swerdet: ja, jag fruchtar ock ifrå wetet. Swedberg Lefw. 451 (i handl. fr. 1723). Han omfamnade, kyste och tryckte honom till sig, ropade, log, hoppade, dansade och söng, och detta giorde han åtskilliga gånger efter hwarannan, lika som hade han aldeles kommit ifrån wettet. DeFoë RobCr. 100 (1752). Min mor försökte försörja oss och sig själv, men eftersom hon med jämna mellanrum var helt från vettet gick det inte speciellt bra, så vi blev vräkta. Lundberg Yarden 80 (2009).
γ') i sådana uttr. som skrämma ngn från vettet (jfr β') l. skrämma vettet ur ngn (se SKRÄMMA, v.2 I 1 c β, γ).
ζ) i vissa uttr. i pregnant anv.; jfr a. särsk.
α') ha vett (i sht förr äv. (det) vettet) att göra ngt, ha förstånd att göra ngt (jfr FÖRSTÅND, sbst.2 2 d); ibland utan klar avgränsning från 4. Werwing Hist. 1: 346 (c. 1690). Gumman måtte väl ha vettet att en gång komma ihåg oss i sitt testamente. Carlsson 4711 41 (1921). Hon och de andra ungarna hade vett att stanna i hallen. Larsson BlodSpill. 239 (2005).
β') i sådana uttr. som ha vett i skallen (se SKALLE, sbst.3 3 b α).
3) († utom i slutet) vetskap l. kännedom; särsk. i uttr. dels med ngns vett, med ngns vetskap (jfr d. o. 1 c α), äv. liktydigt med: såvitt l. (efter) vad ngn vet, ngn veterligt, dels utan (l. utom l. (e)mot) ngns vett, utan ngns vetskap (se d. o. 1 c β, γ); särsk. samordnat med sådana sbst. som dels minne (jfr MINNE, sbst.1 11) l. samtycke o. d., dels vilja; äv. (o. numera bl.) utan föregående gen.- l. poss.-attribut o. samordnat med vilja (se slutet). G1R 4: 203 (1527). Achrelij hustro bekende att denna konan om skärtorsdagsmårgon emot hennes weet och wilia .. hafwer gåt till skoogs. ConsAcAboP 2: 215 (1660). Att een förnembligh Persohn .. skulle tillsamma Gårdh hafwa tagit sin Vndflycht, och ther sigh vthi många Åhr heemligen förhållit, medh Wächtarnas Weet och Samtycko. Kiöping Resa 63 (1667). Utan mitt wett och alldeles emoth mine tanckar. KKD 2: 238 (1718). At (anställningen endast) sker med Landshöfdingens i orten, och .. Consistorii wett och minne. PH 5: 3250 (1752). Saken war icke oanständig, ej heller, med mitt wett, lagstridig. VDAkt. 1772, nr 646. Widegren (1788: utom). — jfr FÖR-, FÖRE-VETT. — särsk. (fullt br.) i det allittererande uttr. med vett och vilja, avsiktligt l. uppsåtligt, med avsikt l. med flit, med berått mod; ngn gg äv. i uttr. utan vett och vilja, utan uppsåt, oavsiktligt. Schmedeman Just. 105 (1593). Den som annammar Kongen i Pålands patenter .. och .. förer dem här in medh wett och wilie, han skall straffues till lijff och godz, uthan alle nåder. RA II. 2: 144 (1617). Tre städer på andra sidan Jordan .. till hvilka en dråpare skulle kunna fly, om han dräpt någon utan vett och vilja och utan att förut hafva burit hat till honom. 5Mos. 4: 42 (öv. 1893). Det är omöjligt att misstänka honom för att med vett och vilja komma med falska uppgifter. Men han hade en liflig fantasi. 3SAH 23: 233 (1908).
4) [utvecklat ur 2 (a)] om förhållandet att (i umgänge l. sällskapsliv) agera l. uppträda l. uppföra sig i enlighet med rådande l. vedertagna normer; belevenhet l. kultur (se d. o. 7); gott (umgänges)skick (se SKICK, sbst.1 5), hyfs l. hyfsning; särsk. i uttr. vett och etikett (jfr ETIKETT II 1); äv. (o. numera i sht) allmännare: sätt att uppträda l. uppföra sig, skick l. fason (se d. o. 6); jfr 2 a, b ζ α. Då taer huar Vngerswän En widh sin hand at föra / I Dansz, mäd artigt wett, ok mäd konstdanszwijg Foot. Lucidor (SVS) 96 (1672; uppl. 1997). Hwad war thet för wett af honom, at på landzwägen öfwerfalla min måg .. och hans hustru med skri, rop och dragen werjo? Swedberg Lefw. 627 (i handl. fr. 1724). Hon aflägsnade sig från bordet med ett gladt ekorresprång, i hvilket framlyste hennes vildhet och brist på sådant vett, som man lär sig bland andra menniskor. Knorring Torp. 2: 194 (1843). Det är ett slags det fina vettets frimureri, som förenar den högre societetens alla medlemmar. BEMalmström 7: 399 (1845). Det skulle varit ett oförlåtligt brott mot etiketten, om en romersk eller grekisk dam, som ville i någon mån göra anspråk på vett eller världsvana, i sällskap begagnat näsduk. Idun 1890, s. 7. Så mycket vett kan man väl fordra av en person att han ger svar på tal. Carlsson MinB 41 (1912). Butikerna har .. utbildat sin personal i österländskt vett och etikett. SundsvT 20/7 2014, s. 14. — jfr BETJÄNT-, BORDS-, FOLK-, FÄ-, LEVNADS-, MÄNNISKO-, O-, PRÅL-, PÖBEL-, SJÖ-, SMÅ-, SÄLLSKAPS-, TRAFIK-, UMGÄNGES-VETT m. fl.
Ssgr (i allm. till 2. Anm. Se äv. de under veta, v.1, anförda ssgrna): VETT-LÖS. (vett- 1536 osv. vette- 1614) [fsv. vitlös]
1) (†) till (1,) 2: enfaldig (se enfaldig, adj.1 5) l. oförståndig; förnuftslös; äv. mer l. mindre liktydigt med: okunnig; jfr 3. (Jag) wart warse ibland vnga drenger en wittlös vngling. SalOrdspr. 7: 7 (öv. 1536). Them Wetlösom skal man meddeela, hwad som lender til Gudachtigheten. Schroderus Os. 1: 737 (1635). Men största Under är, at the Weet-löse Storkar / Ha wård om Faar och Moor, när ingen thera orkar / Försörja sig meer sielf. Spegel GW 208 (1685). Man behöfver ej vara vettlös för det att man är illitterat. LBÄ 36–38: 134 (1800). Topelius Läsn. 6: 190 (1884).
2) (†) till 2: som lider av psykisk sjukdom l. funktionsnedsättning (jfr -vill, -villig 1 o. galen 1, vansinnig, vanvettig 1); äv.: medvetslös; jfr 3. At han .. lågh wettelöös, och intet ååt, drack eller talade. Petreius Beskr. 2: 91 (1614). Ej må den vittna, som menedare .. är; ej vederdeloman och uppenbar ovän; ej vettlös, eller den som ej fyllt femton år. SFS 1936, s. 388.
3) i allmännare anv. av 2: vansinnig l. vanvettig (se d. o. 2) l. tokig l. galen (se d. o. 2 a); äv. mer l. mindre liktydigt med: oregerlig l. rasande (jfr galen 2 b); äv. (o. numera i sht) om ngt sakligt, särsk. liktydigt med: orimlig l. befängd l. absurd; i ä. språkprov ibland utan klar avgränsning från 1, 2; jfr -vill, -villig 2, -vriden. En drucken weetlööss bonde. Gyllenius Diar. 261 (c. 1670). En hop flyende, vettlös af skrämsel. Topelius Vint. II. 1: 98 (1850, 1881). En ur nära nog alla synpunkter vettlös stavningsreform. PedT 1943, s. 98. Arvid hade fnyst. Sagt att det är vettlöst att bråka om minsta lilla obetydlighet. Jörgensdotter BergDöttrar 282 (2009).
4) (numera bl. tillf.) till 4: ohyfsad l. tölpaktig; obelevad; okultiverad. Han vil ännu antaga det möjliga fall, då en högst elak Auctor kunde vara en god Criticus; då det lät sig förena at skrifva vettlöst, och likväl dömma rätt. Kellgren (SVS) 5: 571 (1792). Snattret af vettlöst ressällskap. Reuterdahl Mem. 140 (1858). Att utan handskar bjuda upp en dam i ljus toalett skulle ansetts vettlöst .. ty klädningen skulle ju blivit solkig av den varma handen. Söderström Upps. 90 (1937).
Avledn.: vettlöshet, r. l. f. särsk.
1) (†) till -lös 2, om psykisk(t) sjukdom(stillstånd) l. psykisk funktionsnedsättning; jfr galenskap 1, vanvettighet 1, vett-lösa, vett-villa. Verelius 295 (1681). Som de där inneslutne uslingar och dårar, redan beklaganswärde af sin wettlöshet, äro (osv.). HH XXXII. 2: 29 (1783). 2NF 1: 312 (1903).
2) till -lös 3: galenskap (se d. o. 2 a) l. dårskap; särsk. konkretare (jfr vanvettighet 2). Lagerbring HistLit. 67 (1748). Ådalsarbetarna .. komma i fortsättningen inte att tolerera några vettlösheter. SvD(A) 1931, nr 140, s. 3.
-LÖSA. [fsv. vitlösa] (†) = vettlöshet 1. Smittosamme ock obotelige Siukdomar .. såsom Spetälska, Fallande Sot, Vetlösa och Raseri. KOF 3: 292 (1685). Är wettlösan updichtad, lärer intet bättre botemedel kunna finnas än (fängelse). Nehrman PrCr. 162 (1759). URydberg i Rydberg 2: 306 (c. 1875).
-SKRÄMMA. skrämma (ngn) från vettet; särsk. (o. numera bl.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: skrämd från vettet, mycket rädd l. förskräckt, skräckslagen, äv. överfört, om blick l. uppsyn o. d.; jfr vett 2 b ε γ. SDS 1888, nr 218, s. 2. Hon var vettskrämd af fasa. Geijerstam YttSkär. 170 (1898). Allt det bestialiska och vidriga, som utspelats för våra vettskrämda blickar på de s. k. civiliserade nationernas vridscen. Bolander HerrKr. 62 (1946). Han far upp med ett ryck, sitter käpprak i stolen, ser vettskrämd ut. Östergren SistCig. 375 (2009).
-VILL. (numera bl. tillf.) vettlös (se d. o. 3) l. vettvillig (se d. o. 2); förr äv.: som lider av psykisk sjukdom (jfr -lös 2). Raasande wetwille Menniskior. PJGothus Os. 152 (1603). Den ena (av bröderna) var en vettvill våghals. Heidenstam Folkung. 1: 260 (1905).
-VILLA. (†) = vettlöshet 1. Teslikes hender ock offta, synnerliga j thet ytersta, at monger kommer aff sinnet, och bliffuer sedhan j wettwillonne alt in til thes han siälas. LPetri 4Post. 61 a (1555). Lind 1: 13 (1749).
-VILLIG.
1) (†) = -lös 2. Rudbeckius Dagb. 62 (1628). Warandes .. de Faderlösa .. Barn frie ifrån Rusttjensten, så framt Fadren icke är en wetwilliger. LMil. 1: 479 (1684).
2) vettlös (se d. o. 3); särsk. om ngt sakligt; jfr -vill. Vill du ännu bekänna, vettvillige yngling? Mellin Nov. 1: 388 (1830, 1865). (Det) visar .. på hur vettvillig synen på islam blivit i dyningarna av elfte september 2001. YstadAlleh. 11/9 2010, s. 2.
-VILLING, se d. o.
-VRIDEN, p. adj. (numera bl. tillf.) vettlös (se d. o. 3). Han unga herrn var ju änna som vettvriden där han sprang omkring och leta. Bergman Patr. 97 (1928).
Spoiler title