SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2017  
VIBRAFON vib1rafå4n, r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -phone)
Etymologi
[jfr d. vibrafon, eng. vibraphone; till lat. vibrare (se VIBRERA) o. gr. ψωνή, ljud (se -FON)]
slaginstrument bestående av metallplattor (o. resonansrör) som med hjälp av mjuka pinnar l. klubbor bringas att vibrera o. därigm alstra ljud. Orkesterjourn. 1948, nr 2, s. 4. Vibrafonen består av stora metallstavar, under vilka resonansrör är anbragta. En liten elektrisk motor öppnar och sluter omväxlande dessa rör och frambringar på detta sätt ett vibrato. Svensson Stauder Musikinstr. 172 (1958). Vibrafonen är hopmonterad, mikrofonen framställd och sladdarna ringlar över estradgolvet. ÖgCorr. 12/8 1967, s. 6. Gary Burton är kanske den främste inom jazzvärlden på sitt instrument – den relativt okända vibrafonen. DN 13/10 1984, På stan s. 14.
Avledn.: VIBRAFONIST, m.//ig. person som spelar vibrafon. Lionel Hampton, vibraphonisten, hade samlat ihop ett litet swingband. Orkesterjourn. 1937, nr 7, s. 14.
Spoiler title
Spoiler content