SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2017  
VICOMTE vikom4t l. med mer l. mindre genuint franskt uttal, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -k-, -t)
Etymologi
[jfr nl., t. vicomte, eng. viscount; av fr. vicomte, av mlat. vicecomes, ssg av vice (se VICE) o. comes (gen. -itis), ledsagare, ssg av cum, med (se KON-), o. en bildning till ire, gå (rotbesläktad med ED, sbst.2)]
om franska förhållanden, ss. titel för l. om hög adelsman. I Hoftidningen .. meddelas följande Skrifwelse från John Stuart till Vicomte Castlereagh. SP 25/2 1809, s. 1. Vicomtens blod jag tömmer / och från honom sliter lifvet. Hagberg Echegaray 125 (1902). Hans föräldrar voro tjänare hos vicomten av Ventadour. Sylwan EurLittH 1: 55 (1910).
Spoiler title
Spoiler content