SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VILA vi3la2, v.1 -ade (Hebr. 4: 4 (NT 1526: hwilat, sup.) osv.) ((†) pr. sg. -er 3Saml. 88: 158 (1653), Swedberg Schibb. 372 (1716), hwijl Skogekär Bergbo Wen. 167 (c. 1650, 1680; uppl. 1993; i rim); ipf. -de Columbus (SVS) 1: 78 (1674; i vers), -te 2Mos. 31: 17 (Bib. 1541), Östergren (1967); sup. -t Bureus Suml. 54 (c. 1600), Carl XII Bref 93 (1708); p. pf. -d Börk Darius 638 (1688), Santesson Sv. 72 (1887: uthvilde, pl.), -t SvOrds. A 8 b (1604), KKD 12: 341 (1704)); förr äv. VILAS, v. dep. -ades; vbalsbst. -ANDE, -NING (†, LBÄ 44–50: 310 (1801), Rothstein Byggn. 482 (1859)); -ARE (tillf., Thorild (SVS) 6: 140 (1787) osv.).
Ordformer
(hwyl- 1719. vil- (hu-, hv-, hw-, w-, -ij-, -ijll-) 1526 osv. -a 1526 osv. -as 15271859)
Etymologi
[fsv. hvila(s); jfr fd. hvile(s) (d. hvile), fvn. hvíla(st); jfr äv. got. hweilan, fht. (h)wīlōn (mht. wīlen, t. weilen), dröja, uppehålla sig; till VILA, sbst. — Jfr BEVILA, VIL, adj.1]
1) (efter att ha varit aktiv l. i rörelse l. ha arbetat l. ansträngt sig l. (i samband med påfrestning l. sjukdom) tröttat (ut) sig (fysiskt l. psykiskt)) hålla sig l. (se till att) befinna sig i ett tillstånd av overksamhet l. stillhet l. (sinnes)lugn l. avspänning (i syfte att återfå kraft(er) l. psykisk balans o. d.), ofta liktydigt med dels: ta igen sig l. (åter)hämta sig l. koppla av, dels: rasta l. ta rast; vanl. med inbegrepp av att inta en för kroppen angenäm l. bekväm (liggande l. sittande) ställning (o. ibland mer l. mindre liktydigt med: slumra l. sova); ofta i förb. med adverbiell bestämning angivande plats (i denna anv. äv. närmande sig l. övergående i dels bet.: stödja sig (på l. mot ngt) (se särsk. c), dels bet.: uppehålla sig l. dröja kvar (ngnstans) (se särsk. c slutet)) l. tid (särsk. i uttr. vila middag (se MIDDAG 2 a) l. vila skymning (se SKYMNING 2 a)); äv. närmande sig l. övergående i dels bet.: avvakta (se särsk. b δ), dels bet.: (låta) nöja sig (se särsk. b ε), förr äv.: förlita sig (se b ζ); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. dels om kropp(sdel) o. d. (se c), dels om själsförmögenhet o. d. (se d), dels med saksubj. i personifierad anv. (se e); äv. refl. (se särsk. a); särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (se c, d, f); förr särsk. i p. pf. (se g). Sätta sig och l. att vila. Vila i ngns armar, i sina minnen. Katterna låg och vilade på balkongen. Hon tvingades vila i flera matcher på grund av en knäskada. En albatross kan vila på vingarna i flera timmar. Sägh migh .. hwar tu hwilar om middaghen. HögaV 1: 7 (Bib. 1541). Dädan ärnar (jag) gå på Hall, hvarest jag ett par dagar moste hvila för hesternes skuldh. AOxenstierna 7: 5 (1632). Tråtter hwijlar fulle vthan Hyende. Grubb 718 (1665). Kur-Saxen fick .. njuta lugn; ty Wallenstein hvilade uti Böhmen. Fryxell Ber. 7: 41 (1838). Den gamle kämpen hvilade ett ögonblick på sin klubba. Rydberg Ath. 402 (1859). Om någon, som vore duktig och klok, finge se allt elände, som råder här, så skulle han väl inte vila, förrän de här rävarna (som bet ihjäl får) hade fått sitt straff. Lagerlöf Holg. 1: 151 (1906). Om Kristin bara får vila lite så kommer hon i balans igen. Larsson BlodSpill. 253 (2004). — jfr UT-VILA. — särsk.
a) refl.; förr äv. ss. dep.; numera i sht i fråga om att ta igen sig efter föregående aktivitet l. ansträngning o. d.; jfr b α, ce. De vilar sig efter loppet. Thå ko(m) han till sina läryu(n)gar och sadhe till th(e)m, Ja Soffuer nw, och hwiler idh(e)r. Mat. 26: 45 (NT 1526). Ingen må blifwa qwar i Sorgehuset sedan Måhltijden är ändat, så framt han icke är så långt bort hemma, at han icke kan hinna dhen dagen heem til sitt igen, och på sådant fall kan hwila sig där, doch icke mehre än natten som föllier begrafningen. Schmedeman Just. 408 (1664). Wij hafwe uti Prophetierne at Anden skal hwijlas i Norden. Columbus Ordesk. 95 (1678; uppl. 1963). Konungen befalte honom hvila sig, efter han fann honom siuk. Dalin Hist. III. 2: 115 (1762). En middag .. bestod av .. oxstek, fårstek, kalvstek .. (m. m.). Efter detta vilade man sig genom att äta oliver, kaprissoppa och slån tillrett med vin. Bolin VFöda 33 (1933).
b) i förb. med prep.-uttr. särsk.
α) i uttr. vila (i)från (förr äv. (ut)av) ngt l. ngn, ta en paus från l. avstå l. hålla sig undan från ngt l. ngn; äv. refl. Anden sägher, ath the skola huila sigh vthaff theras arbete. Upp. 14: 13 (NT 1526). Han hvilade några ögonblick ifrån forskningens ansträngningar. 2SAH 39: 39 (1864). Jag hade .. öfvertalat min hustru att följa mig på en utflykt i staden .. emedan jag tyckte, att hon behöfde hvila sig från Sven (dvs. deras sjuklige son). Geijerstam Lillebr. 162 (1900).
β) i uttr. vila på årorna, under rodd hålla årorna stilla o. upplyftade över vattnet. Klang i hornen! Hvila på årorna. Bellman (BellmS) 1: 95 (c. 1771, 1790). Vilken morgon, utropar pappa och drar ett djupt andetag, vilar på årorna och tar fram en liten plunta ur skepparkavajen. Henschen SkuggBrott 173 (2004).
γ) i sådana bildl. använda uttr. som vila på sina lagrar (se LAGER, sbst.1 2 b).
δ) i uttr. vila på l. med ngt (jfr ε, ζ), övergående i bet.: dröja l. avvakta med ngt; särsk. (o. numera i sht) i vissa uttr. i bildl. anv., särsk. (de (urspr.) i militära sammanhang (ss. kommandoord) använda) dels vila på steget, dels (med bibegrepp av att hålla sig i beredskap) vila på geväret (se GEVÄR 1 d) l. på hanen (se HANE, sbst.1 6 b slutet). Som jag altijd är .. af thet sinne, at, tå mig något läres, thet iag tilförende intet weet, .. med tacksamhet uptaga, och mig ther effter ställa, så har jag med thetta mitt lilla arbete så länge hwijlat. Lindestolpe Fross. 2 (1717). Goethe, i allt hvad han skrifver, ”hvilar på steget” såsom militärerne uttrycka sig. Törneros (SVS) 4: 179 (c. 1827). Hr Sundström ansåg ej att regeringen handlat raskt, då den hvilat på köpet från november 1908 till mars 1909. NDA 1909, nr 113 A, s. 5.
ε) (†) i uttr. vila vid l. med ngt (jfr δ, ζ), (låta) nöja sig l. slå sig till ro med l. acceptera ngt. Så behagar H(er)r Kyrkioherden här med icke hwila och sig förnöja. VDAkt. 1727, nr 157. Hon skulle utnämna en (av friarna), och de bägge hwila wid hennes dom. Mörk Ad. 1: 290 (1743). Hvem är nöjd med det nödvändiga, som Himmelen honom redan förunnat? Hvem hvilar vid sjelfva beqvämligheten och nöjena af ett anständigt öfverflöd? Lehnberg Pred. 1: 132 (c. 1800).
ζ) (†) i uttr. vila på l. vid l. i ngn l. ngt (jfr δ, ε), förlita l. stödja sig (se STÖDJA, v.1 II 2) l. förtrösta på ngn l. ngt. Jagh må rolig hwila I Herran Jesu Christ. Ps. 1695, 373: 3. Man hvilade på kardiska freden af år 1661. 2SAH 5: 368 (1810). Tidigt lära .. (lärarinnorna) att de måste hvila på sig sjelfva. Bremer Brev 3: 203 (1851). Hjälp mig då att vila tryggt och stilla / Blott vid dina löften, Herre kär. Ps. 1937, 355: 3.
c) om kropp(sdel) l. kroppslig funktion; särsk. mer l. mindre liktydigt med: stödja sig l. vara stödd (på l. mot ngt); i sht förr äv. refl.; förr äv. ss. dep.; jfr 4 (d). Hans händer vilade på bordet. Ther medh är mitt kött hwilandes i hoppet. Apg. 2: 26 (NT 1526; Bib. 1999: min kropp skall få vila med förtröstan). Jes. 25: 10 (Bib. 1541; dep.). Lång kallas den stafwelse, på hwilken rösten gör ett längre uppehåll, då ordet uttalas; kort den, på hwilken rösten ej får hwila. Olde FrSpr. 23 (1843). Då en menniska wakat någon tid, behöfwer hon sofwa, så att hjernan och nerverna måtte få hwila sig. Berlin Lrb. 7 (1852). Både den hvilande och den arbetande muskeln afgifva kolsyra. Hammarsten FysiolK 357 (1883). Hennes haka vilar mot bröstet. Johnson Här 154 (1935). — särsk. om blick l. öga l. ögon; särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av l. vid l. i, närmande sig l. övergående i bet.: dröja (kvar) (vid l. i ngt), vara fästad (vid l. på ngt l. ngn). Mina ögon hvilade sällan, och min harpa spelade idel sorgeqväden. Nordenflycht (SVS) 3: 216 (1745). Det fins simpla hus, vid hvilka ingen vandrares blick har något nöje af att hvila. Samtiden 1872, s. 300. Det finnes icke mycket, som hans öga kan hvila sig på, der det trefvar omkring de toma väggarna. Strindberg RödaR 106 (1879). Den sjuka hustruns ögon hade vilat på prästen med sådan ångest, att han till sist inte hade kunnat stanna inne i stugan. Lagerlöf Sten. 24 (1914). Sekunderna gick. Fröken Öbergs blick vilade vänlig, uppfordrande i hennes egen. Boije af Gennäs JuMer 254 (1992).
d) om själsförmögenhet l. själsyttring (ss. förnuft l. tanke l. känsla o. d.); i sht förr äv. refl.; i vissa språkprov utan klar avgränsning från 3. Uthi the(n)s förstondighas hierta hwilar wijsheet. SalOrdspr. 14: 33 (öv. 1536). I det .. Hännes Maj:ts bedröfwade, och utaf sorg uttröttade hjerta, har kunnat lika som hwilat sig. HC11H 9: 20 (1673). Jag tror, att hans förstånd en gång hvilade, och hans hjerta talte. 2SAH 2: 280 (1802). Det kristliga sinnet hvilar icke blott i det förflutna och närvarande; det lefver jemväl i stora framtidssyner, i rika framtidsförhoppningar. Flensburg KyrklT 127 (c. 1875). Hennes aldrig vilande tankar. Tunström Tjuven 313 (1986).
e) med saksubj. i personifierad anv.; särsk. i uttr. här vilar inga ledsamheter (se LEDSAMHET 3 slutet); äv. refl.; i vissa språkprov utan klar avgränsning från 3. Naturen är aldrigh ledigh eller huijlar sigh. Forsius Phys. 46 (1611). Örter och Gräsz som grönskas i Lunder, / .. The hwijla sigh hos hwar annan i fampnen. Arvidi 185 (1651). Ondskan som aldrig hvilar. Rosenstein 1: 127 (1789). Den ekonomiska vetenskapen hvilar sig och samlar sina krafter. Forssell Stud. 1: 126 (1875). Om natten vilade en vit måne i den lilla sjön nedanför vårt hus, den var helt stilla och rörde sig inte. Pleijel Fungi 223 (1993).
f) i p. pr. i adjektivisk anv., om ngt som skänker ngn vila l. innebär vila för ngn, mer l. mindre liktydigt med: vilsam l. rofylld; jfr g. Den hastiga öfvergången från et hvilande lif til et verkligen fatiguerande återkallade podagern i min venstra fot tidtals, så at jag hade svårt at gå. Berzelius Brev 9: 171 (1818). Äfven Marc Aurelius har rena för skönhetssinnet hvilande drag. Bremer GVerld. 2: 98 (1860). Uppstoppade roffoglar .. dels med utslagna vingar och dels i hvilande ställning. GHT 1895, nr 283 B, s. 1. (På terrassen) härskade en mönstergill och för ögat vilande ordning. Krusenstjerna Pahlen 1: 90 (1930). Stabila trähus med vilande proportioner. HbgD 16/11 1998, s. 24.
g) († utom ss. senare led i ssgn UT-VILA) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som har vilat (ut), utvilad; ngn gg äv. liktydigt med f; i vissa språkprov utan klar avgränsning från 4 d. Han warder thes wer (felaktigt för mer) huilt som på steen sitter. SvOrds. A 8 b (1604). Lätt .. straxt Gvarnisons Cavall:e uppsitta, som hade wijlta hästar at wara för Troupper. KKD 12: 341 (1704). (Fienden) deremot, i hvilad ställning än, / Afvänder hans försök med uthåll af sin värja. JGOxenstierna 5: 205 (c. 1817). 5 eller 6,000, hvilade och välrustade soldater. Fryxell Ber. 12: 20 (1843). WoH 245 (1904). — jfr O-, UPP-VILAD o. O-VILD.
2) [eg. specialanv. av 1] vara l. ligga begravd (ngnstans); särsk. med mer l. mindre framträdande tanke på tillståndet efter döden ss. saligt (se SALIG 9) l. rofyllt l. ss. sömn; särsk. i sådana uttr. som dels (det imperativiska) vila i frid (jfr FRED 6 b), dels vila i graven l. sin grav (se GRAV, sbst.1 3 f α β'), dels vila hos Gud, i sht förr äv. vila i Herran(om) (se HERRE 6); äv. om ben l. aska o. d.; förr äv. refl. l. ss. dep. (se slutet). På det vij vår sallie nu mehr hos Gudh huilande faders lick må latte settie i sin villecammer. OxBr. 11: 565 (1629). Han har förmodeligen welat hvila der han blifvit född, efter han i Lifvine i Wistahärad är begrafven. Dalin Hist. 2: 39 (1750). Nu är han gången han ock! I välsignelse hvile hans aska. Tegnér (TegnS) 7: 216 (1841). Riddarholmskyrkan .. är ett grafkapell, hvari framfarna svenska Konungar, statsmän och Krigare hvila. LbFolksk. 115 (1890). Så vila i frid Tim Elias Zetterberg. Lindroth IngaÄnglar 57 (1995). På krigskyrkogården Arlington i Virginia .. vilar soldater som stupat från det amerikanska inbördeskriget till i dag. AB 1/11 2014, s. 2. — särsk. (†) ss. dep.; äv. refl. OPetri 1: 209 (1527). Kyrkiogårdar .. skola hållas ährliga för theras skul som ther hwilas. LPetri KO 62 a (1561, 1571). Aldhenstundh i samma kiyrkia sigh hwijlar mÿna förfäderss been. VDAkt. 1677, s. 117. (De) som redan woro ledsna at lefwa, önskade, at snart få hwilas uti jorden ifrån alla sorger. Mörk Ad. 2: 153 (1744). Han hafver gått till sina fäder att hvilas i grifterna, till dess den stora uppenbarliga Herrans dag kommer. Rundgren Minn. 2: 8 (1859, 1883).
3) [eg. bildl. anv. av 1] om ngt sakligt: vara orörlig l. stilla, vara i vila (se VILA, sbst. 1 e); äv.: vara overksam l. (mer l. mindre) inaktiv, särsk. om dels vulkan, dels växt (se b); äv. dels försvagat, med huvudsaklig tanke på att ngt befinner sig i viss ställning l. visst läge (på l. över l. i ngt l. ngn), mer l. mindre liktydigt med: finnas l. befinna sig l. ligga (ngnstans), dels med mer l. mindre framträdande tanke på att ngt stöder sig på l. uppbärs av ngt l. ngn (se särsk. a β); äv. med tanken särskilt riktad på att ngt är (lämnat) orört l. obeaktat o. d. (se c); särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (se särsk. c β, γ slutet, δ, d); förr äv. refl. (se särsk. a β, c α) l. ss. dep.; jfr 1 d, e. Boken vilade i hennes knä. Röken vilade tät i lokalen. Vilande krafter. Itt hws ther Herrans förbundz Arck vthi hwilas skulle. 1Krön. 28: 2 (”29: 2”) (Bib. 1541). At Gudz Kyrkia haffuer en god tijdh i wår öckn Norlanden hwilatz. Baazius Upp. 110 b (1629). Det är min vilja, at innehållet ej skall hvila mellan fyra ögon. Levin Schiller Cab. 143 (1800). Egofjäll som sedan 1621 hvilat, kastade 1821 och 1822 ofantliga massor på flera mils afstånd. JernkA 1832, Bih. s. 57. Det klagorop som hvilar på läpparne. Rundgren Minn. 2: 12 (1859, 1883). Tyngdkraften, som drager rörliga kroppar mot jordens medelpunkt och sålunda bringar dem att falla, verkar äfven på de hvilande. UB 2: 76 (1873). (Förf. framhåller att tron) är en övertygelse och därmed inrymmer en teoretisk akt, dock icke en övertygelse i den meningen, att den vilar i logiken, utan i den, att den är en levande, personlig makt, som tagit oss under sitt välde. SvTeolKv. 1928, s. 120. — särsk.
a) i förb. med prep.-uttr. särsk.
α) i sådana uttr. som vila i sådana l. sådana händer, befinna sig under ngns makt l. myndighet l. inflytande o. dyl. l. vara beroende av ngns makt l. vilja o. d.; jfr HAND 6 a. En lång och tillika bedröfwelig erfarenhet hafwer öfwertygat osz at .. många oordningar deraf härrört; at Lagskipningen hwilat i de lagstiftandes händer. PH 10: 61 (1772). Sakerna hvila i din tillkommande svärfars händer. Carlén Klein 56 (1838). Den sydindiska kommunismen vilar i mera förfarna händer. DN(A) 28/1 1964, s. 16.
β) med prep.-uttr. inlett av , liktydigt med dels: stödja (se STÖDJA, v.1 II 1) sig l. vara stödd (på ngt l. ngn), dels: befinna sig l. ligga (på ngt l. ngn som fungerar som stöd l. underlag); särsk. om dels del av byggnad, dels jordlager o. d.; förr äv. refl.; äv. mer l. mindre bildl., särsk. om ngt abstrakt (se α, β'). Oket vilade tungt på deras axlar. Eneman Resa 2: 201 (1712). Bjelkarna, hvarpå brokaflarne hvilade sig, voro lagde med den ena ändan på det ena hälleberget, och med den andra på det andra. Kalm VgBah. 116 (1746). På små mahognybord rundt kring rummet hvilade guldstickade purpurhyenden. Crusenstolpe Mor. 2: 230 (1840). Den på rostiga gångjern hvilande dörren. Hedenstierna Kaleid. 142 (1884). Ofta vilar .. ett vittrat, luckert, blockrikare lager ovanpå ett lager av blockfattig, hårt packad bottenmorän. Selander LevLandsk. Pl. 6 (1955). särsk.
α') stödja (se STÖDJA, v.1 II 2) l. grunda l. basera sig l. bygga l. bero (på ngt l. ngn). Allting vilade på en illusion. Fast än hans tro war ganska swag, och hwilade .. på det han hade sedt. Bælter JesuH 6: 688 (1760). De små sjöstäderna, hvilkas hela bestånd vanligast hvilar på skeppsfarten. Runeberg (SVS) 7: 79 (1836). Åklagaren (tänkte) låta målet vila på indicier. Nesser FallG 214 (2003). särsk. med det styrda ledet betecknande grund(val) l. fundament l. pelare o. d. Riksens Ständer .. sågo .. at Konungens höghet, Rådets myndighet och Ständernas rätt voro de 3:ne pelare, hvarpå svenska friheten trygg och säker kunde hvila. 2RARP 19: Bil. 123 (1755). Vi veta .. att det är på hemmets grundval, som hela den öfriga samhällsbyggnaden hvilar. Wisén Tal 5 (1881). De fundament som gemensam välfärd vilar på – solidarisk finansiering, fördelning efter behov och lika tillgång – håller på att raseras. SäljSkiten 13 (2009).
β') åligga l. tillkomma (ngn l. ngt); äv.: (ned)tynga l. betunga; jfr PÅ-VILA, Å-VILA. Ansvaret vilar på hela den civiliserade världen. Allvar hvilar på hvar manlig panna. Tegnér (TegnS) 2: 70 (1812). Till denna (skatte)klass höra en mängd sedan äldre tider på jorden hvilande årliga afgifter. Nyström Svedelius 1: 124 (1887). Då skolan ej meddelar någon religionsundervisning, vilar denna på kyrkan. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 33.
γ) med prep.-uttr. inlett av över, övergående dels i bet.: härska l. råda (över ngt), dels i bet.: känneteckna l. utmärka l. prägla (ngt l. ngn); särsk. (o. numera i sht) i förb. med formellt subj. Det vilar en förbannelse över laget. Minnet af den lycka jag ägt, skal sönderslitande hvila öfver mit hjerta. Björn FörfYngl. 14 (1792). Ett skimmer ifrån paradisets tider hvilar ännu öfver jorden. Rundgren Minn. 1: 91 (1853, 1870). Den allmänna degenerering, som i den nuvarande världsåldern hvilar öfver vårt släkte. Nyström DöfstUndUtv. 8 (1900). Öfver hedarna hvilade ännu sommarnattens bleka ljus. Berg Krig. 21 (1915). Det vilar någonting grandiost över dem i den bild som pressen förmedlar. Henschen SkuggBrott 210 (2004).
b) om växtlighet l. (del av) växt: (under viss tid(speriod)) befinna sig i tillstånd av låg aktivitet, vara i vila (se VILA, sbst. 1 e). De (frukt)Trän som hafwa dhet Åhret hwilat och intet burit. Rålamb 14: 34 (1690). Minsta vattenhalten, omkring 10%, visa hvilande (icke groende) frön. Nordwall VäxtNär. 14 (1898). Vintermånaderna, då växtligheten vilar. Sydsv. 14/4 2013, s. B17.
c) i fråga om att ngt lämna(t)s orört l. outnyttjat l. obeaktat l. oavgjort (tills vidare l. under viss angiven tid); särsk. om dels deg (ss. led i bakning), dels jord l. mark o. d. (se α), dels ngt abstrakt (se βδ); särsk. i inf. i förb. med låta (se LÅTA I 16). När det blifwer tiockt nog kokat, så skall man slå det uthi en Skåhl, och låta hwijla denne Grädda till een Dagh. Rålamb 14: 112 (1690). Ställes en .. utspädd swärta att hwila, skilljer sig det swarta i form af pulwer småningom därifrån till bottnen. Rinman JärnH 668 (1782). Detta var en gammal erkänd egenhet hos Ole Bull, att långa tider låta fiolen helt och hållet hvila och derpå plötsligen gripa den med hela sin djerfva kraft. Sturzen-Becker 2: 12 (1861). De gamla byarkiven vila obeaktade och glömda i de bylådor, som finnas kvar. Nilsson FestdVard. 78 (1925). Vanligtvis lägges mördeg att vila på kallt ställe en eller flera timmar. StKokb. 45 (1940). — särsk.
α) om mark l. åker l. jord o. d.: ligga obrukad l. obesådd; ligga i träda (jfr 4); förr särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (utan klar avgränsning från 4 d); förr äv. refl. l. ss. dep. I sex åår skalt tu såå titt land .. , på siwnde årena skalt tu låta thet hwijlas och liggia. 2Mos. 23: 11 (Bib. 1541). Som den hwilde jorden nödwändigt måste bära mycket starkare säd, så (osv.). 1Saml. 1–6: 679 (1774). Man (är) tvungen att låta åkern vila sig ibland, när den många år har burit gröda. Sandström NatArb. 1: 12 (1908). Marken måste få vila, det har hon försökt tala om för honom. Jörgensdotter BergDöttrar 410 (2009).
β) om (inrättning för l. resultat av viss) verksamhet: vara underkastad ett avbrott, ligga nere; särsk. om dels arbete, dels strid o. d. (se slutet), dels organisation l. bolag o. d.; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Vilande verksamhet, bolag, terroristcell. Som .. (byggnadsplanerna) erfordrar icke allenast stoore penningar, uthan och een långh tijdh, så at handeln skulle nästan heelt hwijla, förr än (osv.). LReg. 297 (1680). En farsot gjorde att allt annat detta året hvilade. Kolmodin Liv. 2: 62 (1832). På det att murarne må få torka något innan putsningen börjas, måste man alltid låta byggnadsarbetet hvila öfver en vinter. Rothstein Byggn. 524 (1859). Döbelns bön i slutet, en scen, som Runeberg tillagt, efter det dikten hvilat en tid. Söderhjelm Runebg 2: 373 (1906). särsk. om strid l. kamp o. d.; äv. (o. numera i sht, i mer l. mindre metonymisk anv.) om vapen. Gustaf II Adolf 205 (1617). Hwarmed desza stridigheter afstanade och hwilade wid pasz 150 år. Möller Kyrkoh. 159 (1774). Ett förnyande af den sedan länge hvilande kampen med Polen. Schybergson FinlH 1: 418 (1887). För första gången på nästan två veckor har Israel låtit vapnen vila i Gaza. NorrkpgT 8/1 2009, s. A17.
γ) om fråga l. ärende l. förslag l. ansökan l. (rättegångs)sak l. (tviste)mål o. d.: vara bordlagd (bordlagt) (se BORDLÄGGA 2) l. uppskjuten (uppskjutet) l. (tills vidare) lämnad (lämnat) utan (slutgiltigt) avgörande l. åtgärd l. verkställande; äv. om (ikraftträdande l. verkställande av) beslut l. förordning l. lag o. d.; särsk. i uttr. vila på bordet (se BORD, sbst.1 5 b α); särsk. (o. numera i sht) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (se slutet); förr äv. refl. De beslöt att låta saken vila. SvTr. V. 1: 145 (1603; refl.). De samtykte .. (till utnämningen) af kärlek til Konungen, låtande Lagen åtminstone för den gången hvila. Dalin Hist. III. 1: 114 (1761). En Lista på oafgjorde mål, med anteckning när de inkommit och af hvad orsak de hvila. CivInstr. 440 (1801). Författningarne angående helfriheten (från tullavgift) .. komma att till deras kraft och werkan hwila. SPF 1814, s. 64. Frågan (om regeringskrisen) får nu vila över söndagen. DN(A) 27/10 1957, s. 1. särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som är bordlagd osv.; särsk. (i sht jur.) ss. (objektiv) pred.-fyllnad i uttr. förklara (i sht förr äv. göra) ngt vilande, förklara (resp. åstadkomma l. laga) att ngt är bordlagt (resp. blir bordlagt) osv. (jfr VILANDE-FÖRKLARA). Vilande beslut, grundlagsförslag, lagfart, förtidspension. Kongl. Maj:ts .. nu på en tidh hwilande Postulatum, angående Läntagningen. HC11H 14: 88 (1664). Presterskapet (förenade sig) i Borgareståndets protest; i följd hvaraf .. ärendet förblef hvilande ända till 1723 års riksdag. Geijer II. 5: 38 (1838). Vid nästa föredragning .. må det (dvs. betänkandet), på flera ledamöters förenade begäran, åter göras vilande. SFS 1933, s. 801. Ansökningen förklarades vilande i avbidan på fullgörandet av bestämmelsen i köpekontraktet. 1NJA 1940, s. 219.
δ) (i sht i fackspr., i sht handel.) i uttr. vilande konto, om konto varpå ingen transaktion l. annan aktivitet förekommit under (viss) längre tid. TT 1942, IndEkon. s. 29. Beloppet (läggs) på ett vilande konto och kronofogden fortsätter med att skicka krav en gång per år. FaluKurir. 1/8 2002, s. 6.
d) urmak. i uttr. dels vilande (hak)gång, om gång (se d. o. III 5) i mekaniskt ur gm vars mekanism steghjulet försätts i vila (se VILA, sbst. 1 e γ; jfr GRAHAMS-GÅNG), dels vilande sekund (se SEKUND, sbst.2 4). Schweder HbUrmak. 1 (1874: den hvilande hakgången). Den vilande gången uppfanns av George Graham. Sandström Urlära 117 (1997).
4) tr.: låta (ngt l. ngn) vila (i bet. 1, 3); särsk. med avs. på dels kropp(sdel) (jfr d, 1 c) (särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av l. mot, äv. övergående i bet.: stödja l. luta) l. kroppslig funktion (särsk. i sådana uttr. som vila sin blick l. sina ögon på l. vid ngn l. ngt, mer l. mindre liktydigt med: låta sin blick osv. dröja (kvar) l. vara fästad vid ngn l. ngt (jfr 1 c slutet)), dels själsförmögenhet l. själsyttring (jfr 1 d), dels vapen (se särsk. b); i sht förr äv. dels med avs. på åker l. jord o. d. (jfr 3 c α), dels med saksubj. (se c); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (se d). Vila hjärnan, sina tankar. Tå Duffwan fan icke hwar hon kunde hwila sin foot vppå, kom hon igen. 1Mos. 8: 9 (Bib. 1541). Så framt Grunden mager warder, moste han hwijlas och giödas. Risingh LandB 17 (1671). Emottog fridens palm och hvilade sitt svärd. JGOxenstierna 2: 35 (1796, 1806). Det var på henne som kandidaten särdeles hvilade sina blickar. Bremer Hem. 1: 39 (1839). Hon .. hvilade sitt hufvud mot min axel. De Geer Minn. 1: 104 (1847, 1892). Den sjuke såg på Manne .. Han vilade ögonen vid honom. Sjödin StHjärt. 58 (1911). Man önskar sig ett ställe (på lekplatsen) där andra kan sätta sig och vila benen ett tag. Stensdotter ArnesKiosk 215 (2004). — jfr UT-VILA. — särsk.
a) med avs. på person, särsk. dels militär trupp, dels (o. numera i sht) (medlem i) idrottslag; äv. med avs. på (arbets)djur, särsk. häst; jfr c, d. Ener vij ha vahrit her (i Reval) 8:ta dagar och vijllat våhra hästar marsera vij effter. KKD 7: 7 (1701). Bertelsköld behöfde all sin klokhet .. för att, kringsvärmad af fiender, .. hvila sin trupp. Topelius Fält. 2: 80 (1856). (Ishockeylaget tog) träningsledigt under måndagen och tisdagen för att vila spelarna. GotlAlleh. 18/1 2013, s. 21.
b) med avs. på gevär, i fråga om att låta gevärets pipa vila snett bakåtriktat på (högra) axeln o. med (högra) handen (snett framåtriktat) om kolven; särsk. (o. numera bl., mil.) i imper., i kommandot vila gevär (jfr GEVÄR 2 b α). Under denna vecka (av rekrytutbildningen) läres: 1. God och säker ställning, på axel gevär, hvila gevär (osv.). KrigVAT 1844, s. 336.
c) (numera mindre br.) med saksubj.: skänka vila åt (ngt l. ngn (jfr a)); ngn gg äv. med underförstått obj. Skogekär Bergbo Wen. 134 (c. 1650, 1680; uppl. 1993). En ljuflig sömn hvilade mig. Gustaf III 2: 327 (1783). Små städer, som med sina minareter .. hvila ögat. Wachtmeister Tur. 62 (1876, 1885). Jag är alltid ensam och det tycker jag om, det vilar så gott. Benedictsson Dagb. 329 (1888). Men det är kanske ändå ej alldeles oviktigt, att böcker finnas, hvilka .. hvila och vederqvicka sinnet, utgöra ett oskyldigt tidsfördrif och, om än flyktigt, skingra några moln och sprida några solglimtar. PT 1904, nr 162 A, s. 3.
d) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. (o. numera bl., ngn gg) dels om person: som man har låtit vila, dels om kropp(sdel), liktydigt med: vilande l. stödd (på l. mot ngt); jfr 1 g, 3 c α. Hålla kroppen ett ögnebleck på den wänstra foten hwijlad. Porath Pal. 1: D 1 a (1693). Lutad mot ett segersällt men hviladt svärd, står han vid vår vördade Konungs sida. 2SAH 6: 118 (1811). Han satt med ena foten vilad på knät. Nilsson TreTerm. 391 (1943). Cristiano Ronaldo, vilad mot Gijon, riskerar .. att missa matchen på grund av skada. HbgD 5/4 2011, s. B8.
Särsk. förb.: VILA UPP10 4, äv. OPP4. till 1, 4: vila ordentligt o. under längre tid; äv. (o. numera bl.) refl.; förr äv. tr. I Carlshamn hvilade jag upp några dagar. Ahnfelt StudM 1: 324 (1857). Svenskarna hade .. haft god tid på sig att vila upp sina besättningar och vidtaga förberedelser för .. strid. VFl. 1933, s. 168. Vi ska ta hit Lilian också, så att hon får vila opp sig. Gustaf-Janson ÖvOnd. 48 (1957). jfr uppvilad.
VILA UT10 4. till 1: vila grundligt l. tillräckligt (för att övervinna sin trötthet l. utmattning); i sht förr äv. refl., i uttr. vila ut sig (förr äv. vila sig ut); jfr ut, adv. 9 d. (De) haffue läghenhet nogh .. till att soffua och hvila sigh uth. OxBr. 1: 339 (1627). Innan han reste, skulle han hvila ut några veckor. Söderberg MBirck 173 (1901). Voro .. (samvetskvalen) ett tecken på att han redan vilat ut sig? Hellström Malmros 32 (1931). jfr utvila.
VILA ÖVER. (†) till 1: stanna över (ngnstans) för att vila; övernatta; äv. bildl., om växt (jfr vila, v.1 3 b). Vid slutet af byn .. är et hus der vi skole hvila öfver någe litet. Eurén Kotzebue Orth. 1: 115 (1793). Under min färd till Berlin hvilar jag väl några dagar öfver i Ziebingen. Atterbom Minn. 587 (1819). Ogräsets frö, hvilket kan hvila öfver i jorden ett år eller två. Strindberg SvÖ 2: 371 (1883). Auerbach (1916).
Ssg (jfr äv. de under vila, sbst., anförda ssgrna): (3 c γ slutet) VILANDE-FÖRKLARA. i sht jur. förklara (ngt) vilande; särsk. dels i p. pf., dels ss. vbalsbst. -ing. (För förkastande av grundlagsförslag), liksom för vilandeförklaring, krävdes alla fyra ståndens samstämmande beslut. SvRiksd. 8: 334 (1934). Den av nämnda anledning vilandeförklarade lagfartsansökningen. 1NJA 1952, s. 130. I avvaktan på högsta domstolens beslut har andra tingsrätter och hovrätter beslutat att vilandeförklara mål av liknande karaktär. VetlandaP 11/12 2013, 1: 7.
Avledn.: VILSAM, se vila, sbst. avledn.
Spoiler title