SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2017  
VINKA viŋ3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(förr äv. hu-, hv-, hw-, w-, -ck-)
Etymologi
[fsv. vinka, vifta med (ngt); jfr d., nor. vinke, nyisl. vinka; av mlt. winken, sluta ögonen, l. det liktydiga t. winken, av mht. winken, av fht. winchen, winchjan; jfr äv. eng. wink; sannol. besläktat med SVINGA, v.2 (se Bjorvand o. Lindeman Arveord 1311 ff. (2007)); trol. till den rot med bet.: vara böjd l. krökt, böja sig, som äv. föreligger i t. ex. lit. vingùs, krökt. — Jfr SPELEVINK, sbst.1, VANKA, v.1, VINK, sbst.1, VINKEL, VINSCH]
1) (†) ss. tecken l. hälsning o. d.: blinka (se BLINKA, v. 3 (a)); särsk. i uttr. vinka till ngn, äv. med indirekt obj. Jach skal winka til tich medh mijn öghon. OPetri 2: 420 (1531). Item, skole .. (unga kvinnor) icke inlåta sigh i Taal medh någen Mansperson, eller winka them medh Ögonen. Schroderus Albert. 1: 23 (1638). Ahlman o. Forsman (1885).
2) i fråga om att (med upprepade o. hastiga l. lätta rörelser) röra hand l. arm l. flagga o. d. från sida till sida l. uppåt o. nedåt (ss. hälsning l. tecken l. anvisning (till ngn att göra ngt)); äv. med saksubj. betecknande hand osv.; förr äv. i fråga om att dels nicka med huvudet, dels vifta på svansen; särsk. med bestämning inledd av prep. med (förr äv. (jfr d)), vars huvudord betecknar det som försätts i rörelse; ibland äv. med obj. (se ac). (Kungen) winkade på sin hand och sade (osv.). Rääf Ydre 3: 404 (i handl. fr. 1594). (Ett litet barn förstår) hwad thet betyder, at man hootar med Fingren, winkar medh Hufwudet, lockar til sigh, eller wijsar ifrån sigh medh Händerna. Schroderus Modersch. 100 (1642). (Kvinnorna) hölja sig hastigt då de märka att jag betraktar dem, och vinka aflägsnande med handen. Bremer GVerld. 3: 116 (1861). Jag ser .. en hand som vinkar. Engström Brevbok 23 (1892). (Hunden) stod oberörd och kall, utan att ens vinka med yttersta svansspetsen. Forsslund Djur 81 (1900). En stor karl vinkar från ångbåtsdäcket. Edfelt Slagf. 41 (1952). Hon vänder sig om och vinkar: Kom nu! Jörgensdotter BergDöttrar 164 (2009). — jfr FRAM-, IN-VINKA m. fl. o. APPELL-VINKNING. — särsk.
a) med bestämning inledd av prep. till l. åt, med huvudord betecknande den man hälsar på l. ger tecken l. anvisning till; särsk. i uttr. vinka till l. åt ngn (förr äv. med indirekt obj.) att (osv.), gm vinkning meddela l. visa l. beordra ngn att (osv.). The winkade till theres stalbrödher .. ath the skulle komma och hielpa th(e)m. Luk. 5: 7 (NT 1526). (Överstelöjtnanten) sände några Ryttare ut, som winkade åt Cossakerna, bad dem komma fram, och intet wara rädde. Nordberg C12 1: 899 (1740). (Hon) drog sig nu emellan soffan och thébordet, under det hon vinkade doktorn att taga plats midtemot. Carlén Klein 20 (1838). Kyrkvaktaren kom ut i kyrkdörren och vinkade åt dem, att de skulle skynda sig. Lagerlöf Saga 164 (1908). Jag vinkar till honom. Lundberg Yarden 111 (2009).
b) med personobj., särsk. dels: vinka till sig (ngn) (ibland svårt att skilja från 3 a), dels (o. numera bl.) i förb. med adverbiell bestämning angivande anvisad placering o. d. Bellman (BellmS) 1: 257 (1790). Den vresiga Samsa hade redan en korg under armen, och vinkade Parjumouf. Almqvist Parj. 63 (1817). (Baronen hade) utan att väcka uppseende, ej kunnat vinka Elbers afsides. Almqvist AmH 1: 122 (1840). Såsom innehafvare af firman Cooks biljetter vinkade vi en infödd man, som på sin stickade tröja bar firmans märke. PT 1892, nr 21 A, s. 3. Arne klev ur och vinkade mig på plats. Jag backade (bilen) tills han var nöjd. Stensdotter ArnesKiosk 189 (2004).
c) med innehållsobj. betecknande dels avsked, dels samtycke. Hesselius FruentSp. 36 (c. 1710). Ma chère mère vinkade sitt samtycke till min lilla list. Bremer Grann. 1: 111 (1837). Jag vinkade farväl till den vänliga staden. Nyblom Bild. 183 (1864). Det vinkades vänligt adjö och så fortsatte resan. Jonasson Hundraår. 260 (2009).
d) i fråga om att söka väcka ngns uppmärksamhet l. be om l. begära ngt, i uttr. vinka på l. efter ngn l. ngt. Effter han förmotte icke kalla Märit till sig, winkade han effter henne. VDAkt. 1652, nr 120. Han vinkade på en taxi. Fogelström BorgTr. 255 (1957). Hon satte sej på skrivbordet och vinkade med pekfingret på mej. Gyllensten Huvudsk. 158 (1981).
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 2. Döden haf(we)r j desse dagar winkat åth mig, så att han så när mig j söndagz bortryckt hade. VDAkt. 1692, nr 348. Vid ensliga backstugan vinkade potatesåkerns blommor, att frukten var mogen. Bremer Hem. 2: 188 (1839). Med hvilken lätthet han .. (var redo) att gå i förväg öfver åt det rätta hållet, dit enkelhet och adel i formen vinkade. 3SAH 5: 58 (1890). — särsk.
a) utöva lockelse l. dragning på ngn, locka (se LOCKA, v.2 4 d) l. fresta; äv. tr. (jfr 2 b); äv.: hägra (se d. o. 3) l. vara att vänta; särsk. med bestämning inledd av prep. med, vars huvudord betecknar det vari lockelsen osv. består. Spegel GW 37 (1685). Han .. (ville) ännu en gång återvända till det enskilta lugnet, som vinkade honom vid sitt älskade Espelunda. 2SAH 20: 236 (1840). Der vinkar kastanjeskogen med skugga och fogelsång. Nyblom Bild. 105 (1864). Gusten .. fruktade det myckna arbete, som vinkade. Strindberg Hems. 34 (1887). Jag litade på arf, emedan ni vinkade med sådant, annars hade jag inte gift mig. Strindberg Kamm. 4: 28 (1907). Han var .. villig att lämna ifrån sig sina heta tips endast under förutsättning att det vinkade någon sorts pekuniär belöning runt hörnet. Nesser FallG 334 (2003).
b) i sådana uttr. som (inte) ha ngt att vinka på, (inte) ha ngt kvar l. till sitt förfogande l. i reserv l. att räkna med o. d., numera i sht i fråga om tid. Det finns inte så mycket tid att vinka på. Tidfördrijf C 4 b (c. 1695). Efter du .. wil weta, hwad jag har at winka på, så skal jag berätta dig, at min Husbonde försäkrat mig, om ett hederligt Testamente. Modée HåkSmulgr. 17 (1738). I allmänhet lagar en försiktig masmästare altid så, at han har något at vinka på, hvilket vil säga at malmsättningen är litet mindre än kolen verkeligen skulle kunna smälta. Garney Masmäst. 400 (1791). (Det) fanns .. inte särskilt stora marginaler att vinka på längre. Nesser BarinTri. 130 (1996).
c) (†) ge en antydan l. vink (om ngt); äv.: sprida ut rykten om (ngt). Wittnen hwinkade om Simon Döppke haf:r sagt sigh skole see hiertebloden på Petrum. UUKonsP 2: 122 (1638). Visserligen vinka .. några katholska klosterlemningar om en sednare tid, men det yngre har redan fallit i ruiner och förgås en dag. Almqvist Mål. 89 (1840). Prisfäktning .. (hade) blifvit förbjuden öfver hela Förenta staterna. Icke dess mindre följde utmaning efter utmaning .. från alla håll vinkades, att den ene var rädd och den andre vågade icke slåss. GHT 1897, nr 83 B, s. 2.
4) (†) om person: röra l. förflytta sig fram o. tillbaka l. från sida till sida, vanka (se VANKA, v.1 1); äv. bildl. (jfr 3): vara obeslutsam l. oförmögen att ta ställning; äv. om sak: röra sig fram o. tillbaka l. av o. an, vippa, ss. förled i ssgn VINK-ARM. SUFinlH 5: 286 (1618). Kung ware hwinkande ej, men stadig i rådslag och ordom. Nicander KonStyr. 6 (1760). Den långa, magra, smala figuren tycktes ej allenast gå af för hvart steg den tog, utan jag är fullt öfvertygad, att den efter ett eller annat års vinkande .. en vacker dag knäcks och går af. JJNervander 1: 122 (1833).
Särsk. förb. (till 2): VINKA AV10 4. gm att vinka avvärja (ngn l. ngt); äv. (o. numera bl.): vinka till (ngn som ger sig av). Den unge officeren, som .. med konstgjorda ben rör sig på perrongen och småleende vinkar af soldaternas honnörer. Böök ResFrankr. 18 (1916). Kalle sa hej och vinkade av dem innan han gick bort till sin bil. Ingemarsson SmåCitr. 174 (2004).
VINKA FRAM10 4. gm att vinka kalla l. kommendera fram (ngn l. ngt). Thor är ej hemma, / härjar i härnad. / Valfader vinkar / vinbägarn fram. Tegnér (TegnS) 4: 125 (1821). Erik vinkade inte fram honom för att få hjälp med hästen. Lagerlöf Kejs. 21 (1914). jfr framvinka.
VINKA IN10 4. Roland Minn. 92 (c. 1748). Långtradaren kunde ha vinkats in till kanten någonstans utanför Trollhättan. Jonasson Hundraår. 96 (2009). jfr invinka.
VINKA TILL SIG10 4 0. gm att vinka förmå (ngn l. ngt) att komma närmare (jfr vinka, v.1 2 b). Den Wise Coglu winkade honom til sig. EP 1792, nr 32, s. 3. Hon vinkar till sig en taxi. Henschen SkuggBrott 248 (2004).
VINKA UT10 4. Stagnelius (SVS) 3: 78 (1817). Vid slutet af måltiden lät ma chère mère bära in en bål rykande punsch, fyllde i glas åt oss alla och vinkade se’n med handen ut betjeningen. Bremer Grann. 1: 120 (1837).
Ssgr: (4) VINK-ARM. (†) om rörlig arm (se arm, sbst. III 4) (jfr vink, sbst.2); särsk. om var särskild av de på en axel fästa armar som håller ihop stängerna i stånggång l. konstgång; äv. om viss typ av hake (se hake, sbst.2 1) l. fjäder (se d. o. II 1) (jfr snällar-arm). Snällarewärket är helt simpelt, bestående allenast af 2:ne winkarmar, som mot ett bräde klämmer fast de insatte kulorna. Wallerius KårttRel4Machin. 41 a (1705). Vinkarmar, som hafva Axelen midtuppå och leda Stånggången med båda ändarne, antingen de äro hängande, eller liggande. Rinman 1: 76 (1788). JernkA 1862, 2: 61.
(2) -OMRÅDE~020. om område i anslutning till busshållplats där resenär gm att vinka kan hejda buss. SDS 25/5 1989, s. 42.(buss)linjerna finns så kallade vinkområden där man kan stanna bussen även om det inte finns hållplats. Sydsv. 10/5 2008, s. C3.
Spoiler title
Spoiler content