SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2019  
VULGARITET vul1garite4t l. VULGÄRITET vul1gærite4t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(vulgarité c. 1850. vulgaritet 1835 osv. vulgäritet 1900 osv.)
Etymologi
[jfr t. vulgarität, eng. vulgarity; av fr. vulgarité, till nylat. vulgaritas (gen. -tātis), till vulgaris, allmän (se VULGÄR)]
tillståndet l. förhållandet att vara vulgär (se d. o. 2); äv. i konkretare anv., om enskilt utslag av l. uttryck för sådant tillstånd osv.; jfr SIMPELHET 3, TARVLIGHET 4, VULGARISM. SvLittFT 1835, sp. 354. (Han) nedsjunker .. aldrig till vulgarité, utan är beständigt hvad Engelsmannen kallar gentleman. Hwasser VSkr. 2: 220 (c. 1850). Han hatar den småskurna vulgariteten .. hos de människor som omge honom. GHT 1944, nr 264, s. 3. Alla de vulgariteter som hör till det politiska rulettspelet jorden över. Hedberg VarfLek. 158 (1970). Underklassen gillar åtminstone smörjan och vulgäriteten, medan de finare människorna inte är stort mer än en massa hycklare. SvD 11/3 1997, s. 30.
Spoiler title