SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2021  
YRKA yr3ka2, v. -ade, förr äv. -er, -te, -t, -t (pr. sg. akt. -ar HSH 37: 287 (1635) osv. -er AOxenstierna 5: 558 (1630), Swedberg Ordab. (1725). — pr. sg. pass. -as Skolordn. 1724, s. 19, osv. -es OxBr. 1: 228 (1624), VetAH 1762, s. 213. — ipf. -ade Schroderus Dress. 259 (1610) osv. -te UUKonsP 19: 19 (1688), Björner Fridth. 44 (1737). — sup. -at HSH 26: 202 (1633) osv. -t Murenius AV 531 (1664), Loenbom Stenbock 3: 324 (1760). — p. pf. -ad AOxenstierna 8: 293 (1633) osv. -t SwarDaManif. 1644, s. R 2 a, Björner Kämp. Dedik. 7 (1736)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 187 (1749: påyrkelse)), -ERI (†, KOF II. 1: 258 (1659)), -NING (numera bl. tillf., VGR 1742, Verif. s. 208 (: påyrckningar) osv.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(yrk- (ij-, -ck-) 1595 (: påyrkende) osv. örk- (-ck-) 1602 (: örkiare)1716. -a 1630 osv. -ja (-ia) 1602 (: örkiare)1755 (: Påyrkia))
Etymologi
[fsv. yrkia; motsv. urnord. ipf. 1 pers. sg. wor(a)hto, 3 pers. sg. wurta, wurte, orte, fd. yrkia, yrke (ä. d., d. dial. ørke), fvn., nyisl. yrkja (nor. yrke), got. waurkjan, fsax. wurkian (mlt. wurken), fht. wurken (mht. wurken, würken, ä. t. würken); i avljudsförh. till VIRKA o. till den rot som äv. föreligger i VERK, sbst.1; bet. 3 utgör sannol. (åtm. delvis) ett litterärt lån från fvn. — Jfr ORKA, v., YRKA, sbst., YRKE]
1) (†) inrikta sin verksamhet på l. ägna sig åt (ngt), bedriva l. utöva l. sköta; särsk. med avs. på dels syssla l. (yrkes)verksamhet o. d., dels (ämne för) studier; äv. övergående i bet. dels: arbeta l. verka för (se b), dels: få till stånd l. åstadkomma (se c); äv. dels med saksubj. (särsk. om naturföreteelse), dels utan obj.: utföra sin syssla l. arbeta l. verka; särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med driva l. öva; jfr ODLA 4. Min ringa tienst (skall jag) .. Kongl. M:t til nöije och E. G. Excell:ce till behagh stedse beflijta migh om att yrkia och anwända. BraheBrevväxl. II. 1: 110 (1658). At såsom wåra Studier äro .. frie konster, så böra de .. med lust och lek begynnas, och alt framdeles såsom med lek och lust yrckas och öfwas. HC11H 8: 213 (1689). Medh hafwågens starcka yrkiande och sqwalp föres en hoop medh sand. UHiärne 2Anl. 284 (1706). Med häst, stoo, oxe må man yrkia och andre sina tarfwer göra, och ärende sina fara inom häradet och staden .. sedan lag-lyst är. FörarbSvLag 6: 356 (1723). Sin gudachtighets öfning förehafwa, och med all flit yrckia och drifwa. Swedberg Lefw. 114 (1729). Som .. nödwändigt måste hända, at somlige wettenskaper, som i de nedre classerne läras, icke i de öfre kunna ytterligare yrkas, så (osv.). Skolordn. 1778, s. XXVI. Det är besynnerligt, at våre Stater tyckes vara inrättade egentel. för Militairens, ej för den fredligt sine näringar yrkande folkhopens skull! Porthan BrCalonius 437 (1797). En Man i styrkan af sina år, som yrkat jordbruk i 30 år. VexiöBl. 1841, nr 7, s. 4. — särsk.
a) med avs. på levnad(ssätt), liktydigt med: föra (se d. o. 15 c). Min idkeliga omsorg (har) warit at yrckia ett Christeligit och heligt lefwerne. Swedberg Cat. D 4 b (1709). Nicander Minn. 48 (1769).
b) arbeta l. verka för (ngt); främja; vårda (sig om); jfr 5 b. Liuflig wällukt hiertat styrker, / Liuflig Syster glädien yrker. Stiernhielm o. Columbus (SVS) 14 (1669). Venus- och Elskogs-Wärk yrkias och skyndas ey lijtet af denne Medicinen. Kempe Graanen 55 (1675). (Kyrkoherden blev) hotader af sina åhörare, därföre att han yrkar språket och god skick och ordning. KyrkohÅ 1903, s. 313 (1684). (Vi) som hafwa den .. heder .. at til Laglydnadens yrkande, och Författningarnes handhafwande satte wara. PH 10: 36 (1772). Rättvisans dygd är skön, och stort att yrka denna. Leopold (SVS) I. 3. 2: 87 (1790).
c) åstadkomma (ngt) l. få (ngt) till stånd. Effter som ett starckt Wäder skakade och ruskade Skogen häfftigt, ther aff Grenarna sloge tilsamman, och dundrade emot hwar annan hårdare än sielfwa blåsewädret thet yrckia kunde. Sylvius Curtius 386 (1682). Fredens yrkande med Norrige, kunde vara i några afseenden billigt. Schönberg Bref 1: 40 (1772). Och om hon (dvs. den fientliga hären) ägde än sitt fordna tal och styrka, / Hvad motstånd kunde hon emot vårt anfall yrka? JGOxenstierna 5: 266 (c. 1817).
2) (†) med avs. på jord l. åker o. d.: bruka l. odla (se d. o. 1); äv. med avs. på (kultur)växt: odla (se d. o. 2) l. driva upp (se DRIVA UPP 12 a). Hwilket ju längre du det (dvs. vinet) dyrkar / Ju mehra skall du det finnas wärdt at yrkas. NGoldenau hos Fernander Theatr. Inl. 2 (1695). Med Svet vi Jorden yrckat har, / Och lagt vår Säd i henne qvar. Sydow Godafton 20 (i handl. fr. c. 1710). Åkrens yrkande och tilredande, i rättan tid och efter landets bruk. VetAH 1776, s. 39. Lovén Folkl. 128 (1847).
3) (†) med avs. på (lag)text l. dikt l. visa o. d.: författa l. dikta. Yrkia wisor. Verelius 304 (1681). Thet vet iag, at hos oss then ofödd vara lär, / Som med så stort behag i så mång språk kan yrkia. TRudeen Vitt. 202 (1713). Uti äldsta hednatider yrkade Lagar. Lag 1734, Föret. s. 3. Då yrkte Starkader det kwädet, som heter Wikars balkr. Björner Fridth. 44 (1737). Nicander VirgEcl. 12 (1752).
4) (†) (upp)mana l. driva på l. egga (ngn) (till ngt l. att göra ngt); äv. med obj. ersatt av prep.-uttr. inlett av ; äv. oeg. l. bildl., om l. med avs. på ngt sakligt; jfr PÅ-YRKA 1 b. Cardinalen (har) altidh yrkiat honom til wedersakning. Schroderus Os. III. 1: 40 (1635). Jag lather affectionen bliffua j sit werde, huru wijdt den ens aldågenheet (dvs. stora duglighet) örkar heller icke. AOxenstierna Bref 4: 456 (1648). När nu sådana (personer) yrkat på herr komministern, då undrar jag intet, om (osv.). KyrkohÅ 1907, s. 236 (1734). Förgäfves yrkade man på Kutusoff att han skulle begagna tillfället att kasta en oemotståndlig styrka mot fransmännens ställning. Lockhart Napoleon 361 (1871).
5) (†) (bestämt l. enträget) hävda l. förfäkta (existensen av l. sanningsenligheten i visst sakförhållande); påstå l. framhålla l. framhäva; äv. mer l. mindre liktydigt med dels: uttala l. framföra (se c), dels: vidhålla (se särsk. c), dels: åberopa (se d); äv. med obj. ersatt av prep.-uttr. inlett av (up)på (se särsk. d); äv. oeg. l. bildl., med saksubj. (se e); jfr 6 o. PÅ-YRKA 3. Oecolampadius yrkiade, at Sacramenten wore Tekn. Schroderus Os. III. 1: 87 (1635). Drängen yrkar at han slagit honom, hwilket wittnet säger sig intet hafwa sedt. VRP 21/3 1739. Då man i början af den häröfwer i Rådet hållne öfwerläggning yrkat åtskilliga swårigheter .. wisar sådant tydeligen at (osv.). PH 9: 105 (1769). Materielt misstag äger rum, då man om ett föremål yrkar något, som ej tillkommer det. Tuderus Kiesewetter Log. 144 (1806). Knappt är någon dygd oftare yrkad i de heliga Skrifterna, än endrägt och kärlek. Hagberg Pred. 5: 82 (1820). Menniskans timliga lif, jag ej blott medgifver utan yrkar det, är ett offer och dess högsta och verkliga mål kan dessförutan icke vinnas. Hwasser VSkr. 2: 228 (1869). Underlaget (till romanen ”Robinson Crusoe”) var en verklig tilldragelse, vare sig det nu varit sjömannen Alex. Seldcraigs fyraåriga vistelse på ön Juan Fernandez eller, som på sista tiden yrkats, någon annan liknande. Sylwan EurLittH 1: 371 (1910). — särsk.
a) i sådana uttr. som yrka sin rätt(ighet), hävda sin rätt(ighet). Schmedeman Just. 994 (1686). Styrbiörns förhastade åtrå at yrka sin förmenta rättighet. Schönberg Bref 1: 60 (1777). Konungen af Danmark yrkade sin rätt att blifwa anförare för det wågsamma företaget. Ekelund NAllmH 1: 158 (1833).
b) med obj. betecknande (viss) åsikt l. lära l. dogm o. d.; äv. närmande sig bet.: verka för l. driva (jfr 1 b). KOF II. 1: 363 (1659). Universiteter, hwarest den rena Evangeliske läran är behållen, drijfwes och yrkas. Annerstedt UUH Bih. 2: 264 (i handl. fr. 1687). Den fridsamma Scepticisme jag yrkar, har sin bestämda Lag och sin gräns. Thorild (SVS) 1: 315 (1778). Man skall se att ingen Theolog med mer stränghet yrkar den uppenbarade religionens förnämsta dogmer. SvLitTidn. 1814, sp. 466. Att Goethe yrkar den satsen, att hwarje äkta lyriskt Poem är ett tillfällighetsstycke. SvLitTidn. 1817, sp. 435. Canutus Hahn yrkade den mening, att (osv.). Weibull o. Tegnér LUH 1: 50 (1868).
c) med obj. betecknande utsaga l. yttrande o. d., ungefär liktydigt med dels: uttala l. framföra, dels: vidhålla; jfr e. Finnas the icke lydige, tå moge .. (prästerna) örckia sine förre förmaningar och warning. KOF II. 1: 328 (1659). Så att honom hans rätt till alla delar blifwer obetagen, der pigan .. skulle häreffter widare sådant tahl yrcka. ConsAcAboP 8: 225 (1702). N. N, som oskickeligen kallat sin Styf-Swärfader tiuf, hwilcken beskyllning han ock in för Tings-Rätten yrckat och påstådt, men omsider återkallat, är, för Styf-Swärfadrens förbön skull, befriad för döds-straffet. Arnell Stadsl. 779 (1730). Yrckandes hon då, uti inlagd skrift, sitt förra påstående. VDAkt. 1760, nr 368. TornSp. 1800, Utm. s. 9.
d) (starkt) åberopa (sig på) l. (bestämt) hänvisa till (ngt); i sht med obj. ersatt av prep.-uttr. inlett av (up)på; jfr PÅ-YRKA 4. Keyser Carl .. yrkiade så styfe vppå the gambla Papistiske stadgar. Schroderus Dress. 259 (1610). Bonifacius bödh wäl til at öfwertala honom, at han Menniskiostadgarna icke så häfftigt yrkia skulle. Schroderus Os. 2: 447 (1635). Och til hwad ända mon han så mycket yrkia uppå desse Orden. Stiernhielm WgL Föret. 2 (1663). De förmente store meriter, som af några obetänkta så yrkas och påckas på. HC11H 11: 111 (1689). Då Konsuln Valerius .. ville hålla en utskrifning, men denna hindrades af Menighets-Tribunen Marcus Mænius, som yrkade på åkerdelningslagen. Kolmodin Liv. 2: 125 (1832).
e) oeg. l. bildl., med saksubj.; äv. i anv. som motsvarar c. Och tror jag Af-und ej ett ord där’mot törs yrka. Frese VerldslD 92 (1715, 1726). Föränderligt vårt lynne är, / Och tingen denna sanning yrka. Bellman (BellmS) 19: 198 (1793). Mot den enhet i människoslägtets upphof, som speculationen yrkar, kan mycket med skäl invändas. Törneros (SVS) 4: 96 (1826). Omdömet gör .. anspråk på sanning; och satsen, hvarigenom omdömet uttryckes, yrkar eller påstår någonting. Rein Log. 21 (1882).
f) ss. vbalsbst. -ande i konkretare anv., liktydigt med: påstående. Hvad .. det yrkande beträffar, att (osv.). ÅbSvUndH 58: 182 (1818). Yrkandet, att äktenskap utan värklig kärlek är osedligt. Sylwan SvLit. 42 (1903).
6) (bestämt l. eftertryckligt) begära l. fordra l. kräva (ngt), göra (bestämt osv.) anspråk på; äv. (o. i sht i denna anv. i ä. språkprov ibland utan klar avgränsning från 5) mer l. mindre liktydigt med: (bestämt osv.) insistera på l. förorda (visst handlingssätt l. ställningstagande o. d.); äv. dels (o. utom i a numera nästan bl.) med obj. ersatt av prep.-uttr. inlett av (up)på, äv. för, dels i abs. anv.; ss. vbalsbst. äv. i konkretare anv. (se särsk. a β); äv. oeg. l. bildl., med saksubj. (se b); jfr PÅ-YRKA 2. Hwilken H. K:tz och K. M:tz rettigheet ingen schall hafwa macht till att disputera eller der på örkia, hwarcken nu eller i tillkommende tijdher. RA II. 2: 264 (1617). At Rådet örkiade på swar. RARP 8: 107 (1660). Huarföre föranlåtes wij däruthaff ännu så mycket mehra att yrckia uppå, det I eder ofördröyeligen hijt heem förfogen, som wij (osv.). HH XVIII. 2: 19 (1686). Han tigde, han bad, han yrkade och han pockade, men det hielpte ingen ting. Boding Molière Mick. 10 (1741). De, som genom skrik och skrifter yrka för representationens förändrande, kallade Nordin för myggdansare. HH XXV. 2: 23 (1809). Man (torde), liksom man yrkat den .. religiösa undervisningens undanskjutande till mognare år .. , äfven vilja (osv.). Fries BotUtfl. 1: 34 (1843). När Carlsson dog 1878, yrkade Nyström att få intaga hans plats som hennes protégé. Lagergren Minn. 6: 283 (1927). Rader av dikter brändes, andra plockades in i samlingen på någon rådgivares yrkande. Olsson Fröding 354 (1950). — särsk.
a) i fråga om dels begäran från part i rättegångsmål att domstolen skall döma på visst sätt, dels hemställan om l. förslag till visst beslut av myndighet l. vid (officiellt) möte l. sammanträde o. d. Yrkar Konungen ändock, att ett sådant Beslut skall utfärdas, ware det (osv.). RF 1809, § 38. Uti häröfwer afgifne påminnelser har Sökanden .. yrkat bifall till sine påståenden. LdVBl. 8/9 1819, s. 6. När den ene yrkar, men den andre vägrar äktenskapets fullbordan. Schrevelius CivR 3: XLVI (1858). Handelsresanden yrkade .. i särskilda stämningar till olika underrätter inom samma hovrätts domvärjo ansvar och skadestånd. SvJuristT 1937, s. 217. Om avdrag yrkas enligt planenlig avskrivning skall (osv.). Larson o. Rohlin ElAffärsredovisn. 133 (1975). Åklagaren yrkade på fängelse på mellan tre och tre och ett halvt år. EskilstKurir. 17/1 2018, s. 1. — särsk.
α) i sådana uttr. som yrka ansvar (p)å l. (e)mot ngn (för ngt), kräva att ngn döms (för ngt); jfr ANSVAR I 5. De anledningar, som förekommit, att, emot någon sådan Tjensteman, i laglig ordning answar yrka. RO 1810, § 30. Tillika yrkade åklagaren ansvar å Sundin för förargelseväckande beteende. 1NJA 1945, s. 388. (Åklagaren) yrkar ansvar mot föräldrarna för grovt vållande till annans död. GbgP 4/3 2006, s. 16.
β) ss. vbalsbst. -ande, äv. konkretare. Riksens Ständers underdåniga yrkande i det wid nu öfwerståndne Riksdag utfärdade Bewillnings Placat. PH 10: 66 (1772). Skiljedomstolen skall, efter pröfning af parternas yrkanden .. , fastställa (osv.). SFS 1908, nr 55, s. 2. Yrkande på avslag. Nilsson FestdVard. 176 (1925). Lektor Darin var den förste som begärde ordet .. Han hade i regel inte något yrkande färdigt. Swensson Willén 164 (1937). Part som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad skall, innan handläggningen av målet avslutas, framställa yrkande därom. NorstedtJurHb. 834 (1987). — jfr ANSLAGS-, ANSVARS-, EDGÅNGS-, KVITTNINGS-, MOT-, REFORM-, REMISS-, SKADESTÅNDS-, SLUT-, STÄMNINGS-, SÄR-YRKANDE m. fl.
b) oeg. l. bildl., med saksubj. Lucidor Hel. Inl.-dikt 2 (1689; om ödet). Tvungen til en Hämnd, som sakens Läge yrkar. Wallenberg (SVS) 2: 194 (1778; uppl. 1999). Ett allmänt tankesätt, som nu yrkade högt och samfält en länge förut hemligen och enskildt önskad styrelseförändring. Järta 1: 45 (1809). Den moral, som yrkar begärens totala qväfvande, borttager för Subjectet all möjlighet till handling. Snellman ElCurs 3: 56 (1840). Hvarje knäpp i mitt ur oroade mig och yrkade på att skynda. Lundgren MålAnt. 1: 196 (1849, 1870).
Särsk. förb. (†): YRKA NED.
1) till 1, 2, med avs. på utsäde: mylla ner. Härpå sås korn, hwilket yrkas neder med aldret, harfwas (osv.). Linné Sk. 152 (1751).
2) till 4, 6: mana l. uppfordra (ngn) att komma ner (för att strida l. slåss); jfr mana ned 1. (Han) Begijnte .. ijrkia nedh be:te Tomas och togh till een stöör och ville slo Thomas Erichszon och maante honom uth. BtHforsH 1: 218 (1637).
YRKA PÅ. till 4: driva på (se driva på 6) l. mana på (ngn l. ngt); äv. intr.: driva på (se driva på 7) l. skynda på (med ngt). (Konungen av Polen) tänckte .. wara rådeligit til at yrckia hårdare på medh Belägringen widh Smolensko. Widekindi KrijgH 289 (1671). Kan tu (dvs. kärleken) en tungan kropp så hörta yrckia på / Hwad lär tu tå hos ungt och hetzigt blod förmå? Hesselius FruentSp. 103 (c. 1710). jfr påyrka.
Avledn.: YRKAN, r. l. f.
1) (†) till 1: arbete l. verksamhet l. aktivitet; äv. liktydigt med dels: utövande, dels: strävan. Alt gifwer Osz wår Gud, genom ijdkesamt arbet och Yrkan. Stiernhielm Herc. 417 (1658, 1668). Hafwer altså .. warit mitt idkeliga bekymmer och min gudeliga yrkian, at (osv.). Swedberg Cat. D 5 a (1709). Vädren oroas heraf, och med starkt buller och yrkan / Söka at bryta sig ut. Nicander VirgÆn. 12 (1751). En röst .. / Som sjelf så nitisk, manar mig till nit, / Till tidens vård och dyra pligters yrkan. Fahlcrantz 2: 161 (1826, 1864).
2) till 6: (bestämd l. eftertrycklig) begäran l. fordran; krav l. yrkande; särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av l. om. Åklagarens yrkan om näringsförbud. Arosell Vitt. 253 (1687). Klockan 8 går jag ut, wäcker pigan och .. gier henne ock drickspenningar med yrkan att icke upwäcka wärden. Roland Minn. 58 (c. 1748). Det menskliga tänkandets rättmätiga yrkan på enhet. Atterbom PhilH 494 (1835). Suppliken utmynnade i en yrkan på att prästerna skulle åtnöjas med 10:de delen av fångsten. Cederlöf FinlPrästEkon. 181 (1934).
YRKARE, m.//ig. [fsv. yrkiare] (†)
1) till 1: utövare l. idkare; äv. dels: upphovsman (jfr yrka, v. 1 c) (särsk. (med anslutning till yrka, v. 3) ss. senare led i ssgn lag-yrkare), dels (ss. senare led i ssgn språk-yrkare): vårdare (jfr yrka, v. 1 b). Hwilken .. (runornas) uphowesman och förste örkiare warit hafwer. Bureus Runaräfst 18 (1602). Menniskiebods Påfinnare och Yrkjare. Schroderus Os. 2: 327 (1635). (Skaldekonsten) bland hwars samtida yrkare han .. förwärfwat sig det utmärkta rum, som (osv.). SP 27/7 1807, s. 4. jfr sago-yrkare.
2) till 5, 6, om person som gör anspråk på l. eftersträvar ngt, pretendent l. förespråkare. Frihetens ifrigaste yrkare. Järta 2: 64 (1826). Det mer än besynnerliga fenomenet, att just yrkaren på total skattevägran tolereras. DA 12/10 1842, s. 2. Collinder SvOrdhjälp 93 (1968).
Spoiler title
Spoiler content