SAOL
Svenska Akademiens ordlista
publicerad: 2015  
stråla
stråla verb ~de ~t sprida ljus­strålar; bestråla; se mycket glad ut: ​solen strålade; ​strålad mat; ​barnen strålade av lycka
Finita former
strålarpresens aktiv
strålaspresens passiv
stråladepreteritum aktiv
stråladespreteritum passiv
strålaimperativ aktiv
Infinita former
att strålainfinitiv aktiv
att strålasinfinitiv passiv
har/hade strålatsupinum aktiv
har/hade strålatssupinum passiv
Presens particip
strålande
Perfekt particip
en strålad + substantiv
ett strålat + substantiv
den/det/de strålade + substantiv
stråla in stråla in el. instråla
Infinita formeratt stråla ininfinitiv aktivPresens participinstrålandePerfekt participen instrålad + substantivett instrålat + substantivden/det/de instrålade + substantiv
stråla samman träffas: ​stråla samman el. sammanstråla
Infinita formeratt stråla sammaninfinitiv aktivPresens participsammanstrålandePerfekt participen sammanstrålad + substantivett sammanstrålat + substantivden/det/de sammanstrålade + substantiv
stråla upp se gladare ut
Infinita formeratt stråla uppinfinitiv aktivPresens participuppstrålandePerfekt participen uppstrålad + substantivett uppstrålat + substantivden/det/de uppstrålade + substantiv
stråla ut spridas i form av strålar: ​solen strålar ut el. utstrålar värme och ljusbildl.: ​hela hans person strålar ut el. vanl. utstrålar väl­vilja
Infinita formeratt stråla utinfinitiv aktivPresens participutstrålandePerfekt participen utstrålad + substantivett utstrålat + substantivden/det/de utstrålade + substantiv