SAOL
Svenska Akademiens ordlista
publicerad: 2015  
ting
ting substantiv ~et; pl. ~ sakdomstolssammanträde i lägsta instans; möte: ​sitta ting​ – I sammansättn. ting- (till 1), tings- (till 2).
Singular
ett tingobestämd form
ett tingsobestämd form genitiv
tingetbestämd form
tingetsbestämd form genitiv
Plural
tingobestämd form
tingsobestämd form genitiv
tingenbestämd form
tingensbestämd form genitiv