SAOL
Svenska Akademiens ordlista
publicerad: 2015  
vana
vana substantiv ~n vanor vanligt, normalt handlings­sätt hos ngn; ​av gammal vana som veder­börande brukarknappast pl.; ​in­övad rutin, skicklighet​ – Alla sammansättn. med vane- hör till vana 1.
Singular
en vanaobestämd form
en vanasobestämd form genitiv
vananbestämd form
vanansbestämd form genitiv
Plural
vanorobestämd form
vanorsobestämd form genitiv
vanornabestämd form
vanornasbestämd form genitiv