SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
a substantiv a:et, plur. a:n el. a, best. plur. a:na 1första bok­staven i vårt alfabet språkvet.ofta som beteckning på den första av två el. flera liknande före­teelserofta med versal klass 8 Asärsk. som beteckning på ngt som är högst (högre), bäst (bättre) e.d.A-lagförr fick man A som högsta och a som näst högsta betyg i skolana och oofta med versal det (enda) viktigaurspr. bibl.nog­granna för­beredelser är A och O i all tävlings­idrott har man sagt a får man också säga bofta med versal har man börjat måste man fort­sättaoch ta konsekvensernahan om­bads motivera sitt befängda på­stående – har man sagt A får man ock­så säga B sedan 1472–86Speculum Virginumfornsv. a; av lat. a; jfr grek. al´fa (α); jfr alfabet 2sjätte tonen i en oktav i C-dur­skalan musika-strängA-dursedan 1848