SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
anatema [-te`-el.-te´-] substantiv ~t, plur. ~n äv. anatemer ana·tem·atkraftigt fördömande ngt högt.admin.relig.han ut­slungade ett anatema över norm­upplösningenett anatema (mot/över ngn/ngt)sedan 1818av grek. anath´ema ’ngt som är vigt åt en gud’