SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
an`bringa verb ~de äv. anbragte, ~t äv. anbragt, pres. ~r an|­bring·arplacera ngt där det passar (och kan fästas); med avs. på detalj e.d. som funktionell del av före­mål rum.JFRcohyponymansätta 2cohyponymförsecohyponymaptera topp­lanternan ska anbringas så nära stäven som möjligtanbringa ngt (ngnstans)sedan 1807av lågty. anbringen med samma betydelse; jfr 1bringa Subst.:vbid1-103728anbringande, vbid2-103728anbringning