SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
an`fäkta verb ~de ~t an|­fäkt·arofta pass. ständigt o­roa eller plåga ngn psykol.hon anfäktades av tvivel och skuld­känsloranfäkta ngnsedan 1555av lågty. anfechten med samma betydelse; till an och fäkta, tidigast i bet. ’an­gripa’ Subst.:vbid1-104162anfäktande, vbid2-104162anfäktning; anfäktelse