SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
auskulte´ra verb ~de ~t auskult·er·ar1direkt studera yrkes­utövning på platsen som ett led i den egna ut­bildningen; särsk. in­om ramen för lärar­utbildning pedag.hon auskulterade på lektor NN:s lektioneri finlands­svenska vanligendel­ta i lärar­utbildning för att få behörighet som (ämnes)lärare auskultera (hos ngn), auskultera (i/på/vid ngt)sedan 1660 (juridik); 1803 (all­mänt)av lat. ausculta´re ’lyssna’, besl. med au´ris ’öra’; jfr scout 2under­söka genom att lyssna på ljud från kroppsliga organ vanligen med hjälp av stetoskop med.auskultera ngtsedan 1838Subst.:vbid1-108799auskulterande, vbid2-108799auskultering; auskultation