SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
back`e substantiv ~n backar back·en1stycke väg som sluttar i sin längd­riktning begränsat av de punkter där sluttningen börjar resp. upp­hör rum.trafik.nerförsbackeuppförsbackehan fick leda cykeln i den branta backenbacke upp och backe ner ständiga uppförs- och nerförs­backarhär finns fina vandringsstråk med backe upp och backe ner, så motion får vi allt sakta i backarna!ta det lugnt!Sakta i backarna! Låt oss ta en sak i taget sedan 1410dombrev om rågångar utfärdat av östgötalagmannen Ivar Nilsson (Svenskt Diplomatarium)fornsv. bakke; gemens. germ. ord, trol. besl. med bak ’rygg’ 2mark som bildar naturlig sluttning rum.JFRcohyponymbrinkcohyponymlid skogsbackeofta om kuperad terräng i all­mänhetBrösarps backaräv. om röjd och ut­byggd bana för back­åkningskidbackesedan 1467 (i sammansättn. gropa-)öppet brev utfärdat av borgmästare och menighet i Vadstena om anläggning av befästningsverk (Neuman)3mark­yta gärna den närmaste om­givningen rum.kyrkbackesärsk. i vissa ut­trycklandbackendråsa i backenkunna slå sig i backen på ngtvara över­tygad om ngtflyget är försenat, det kunde man ju slå sig i backen på stå/ställas på bar backevara/bli helt ut­blottadefter börs­kraschen 1929 ställdes många människor på bar backe sätta klackarna i backenseklack 1 sedan förra hälften av 1300-talet (i sammansättn. gravar-)Södermanna-Lagen