SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
balkong [-åŋ´] substantiv ~en ~er balk·ong·en●fast ute­plats ovan­för marken i an­slutning till hus­vägg med skydds­räcke e.d.; ut­skjutande el. in­dragen i hus­kroppen heminr.rum.JFRcohyponymaltancohyponymterrass 2 balkongdörrbalkongräckede satt på balkongen och drack kaffe○äv. om läktare i teater­salong o.d.JFRcohyponymparkett 2 en biljett till första balkongsedan 1656via fra. av ita. balcone, till balco ’upp­höjd platt­form’ och -one, ändelse som an­ger förstoring Jag kommer i kväll under balkongen.Refränginledning i visan med samma namn (text Åke Söderblom), först framförd i filmen Söderkåkar (1932)