tryckår: 2009
bann
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
bann·et●särsk. i vissa uttryck
utstötning ur (kyrkans) gemenskap
delvis histor.relig.Henrik VIII av England blev lyst i bann av påven efter sin skilsmässa○äv.trollmakt
ngt åld.stå under ngns bann(i) bannsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. ban; gemens. germ. ord, urspr. ’förbud; påbud’, varav medeltidslat. bann´um ’bötesstraff; kyrkligt straff’
