SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bann substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en bann·et●särsk. i vissa ut­tryck ut­stötning ur (kyrkans) gemenskap delvis histor.relig.Henrik VIII av Eng­land blev lyst i bann av påven efter sin skils­mässa○äv.troll­makt ngt åld.stå under ngns bann(i) bannsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. ban; gemens. germ. ord, urspr. ’förbud; på­bud’, var­av medeltidslat. bann´um ’bötes­straff; kyrkligt straff’