SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
befo´genhet substantiv ~en ~er be·fog·en·het·enlaglig rätt att vid­ta viss typ av åt­gärder in­om visst om­råde etc. särsk. jur.samh.SYN.synonymkompetens 2 JFRcohyponymrättighet stats­chefens befogenheteröver­skrida sina befogenheteröver­träda sina befogenheterökade befogenheter för polisenhan saknar befogenhet att hand­lägga ärendetbefogenhet (för ngn) (att+V), befogenhet (för ngt)sedan 1784till befogad; till fog i bet. ’laglig rätt’; jfr 2fog