SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
belack´are substantiv ~n äv. vard. belackarn, plur. ~, best. plur. belackarna be·lack·ar·enperson som ägnar sig åt att tala illa om ngn eller ngt komm.yrk.demokratins belackareäv. försvagatskeptiker han kom sina belackare på skamsedan 1541till äldre sv. belacka ’förtala; smäda’, till lacka ’klandra; förtala’; till lågty. lak ’fel; brist’; besl. med eng. lack ’sakna’