SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
beve´ka verb bevekte bevekt, pres. beveker be·vek·erändra eller mildra in­ställning hos (ngn) genom vädjan till känslor komm.Orfeus bevekte under­jordens härskare med sin sångbeveka ngn (med ngt) (till ngt/att+V), beveka ngn (att+V)sedan 1492brev från rikets råd (Handlingar rörande Skandinaviens Historia)fornsv. bevekia; av lågty. beweken ’upp­mjuka’; jfr vek Subst.:bevekande