SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bi`da verb ~de ~t bid·arsärsk. i vissa ut­tryck tåligt av­vakta särsk. ngt gynnsamt till­fälle NollJFRcohyponymvänta 1 efter det miss­lyckade kupp­försöket 1923 bidade Hitler sin tidbida ngtsedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. biþa; gemens. germ. ord, trol. besl. med be, be(dja) Subst.:vbid1-118543bidande; vbid2-118543bidan Herre, jag vill bida stilla vid din port.Psalmboken 206:1 (av Hans Öberg, 1935)