SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bi`kupa substantiv ~n bikupor bi|­kup·an1behållare som ut­gör uppehålls­plats för ett bi­samhälle vid bi­odling, av trä el. (förr) av halm jordbr.rum.sedan 17382undervisnings­metod som baseras på fri och livlig diskussion i små grupper pedag.sedan 1950-talet