SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1bobba [båb`a] substantiv ~n bobbor bobb·anliten böld eller finne vard.med.hon hade en bobba i pannan och ville inte gå på festensedan 1906sv. dial. bobb ’finne, blemma’, nära besl. med bobba ’skal­bagge’; ljud­symbolisk bildn., betecknande ngt tjockt och runt
2bobba [båb`a] verb ~de ~t bobb·arofta perf. part. klippa (håret) kort och med tvär kant i nacken särsk. med tanke på en populär kvinnofrisyr på 1920-talet kläd.bobba sitt hårbobbat hårbobba ngtsedan trol. 1920-taletav eng. bob ’klippa kort’, till bob ’garn­härva; hår­knut’ Subst.:vbid1-122049bobbande, vbid2-122049bobbning