SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1briljant [-aŋ´tel.-an´t] substantiv ~en ~er brilj·ant·endiamant slipad i sär­skild form nämligen två stympade pyramider med gemensam bas kläd.briljantringsimilibriljantbriljanterna i kröningskronanäv. om an­dra ädel­stenar slipade i samma formäv. all­männareädel­sten ngt åld.sedan 1747se 2briljant
2briljant [-aŋ´tel.-an´t] adjektiv, neutr. ~ brilj·antutom­ordentligt fram­stående på ett iögon­fallande sätt admin.psykol.JFRcohyponymglänsandecohyponymypperligcohyponymgenial i titel­rollen gjorde NN en briljant prestationibl. spec.utom­ordentligt begåvad en briljant ung matematikersedan 1803av fra. brillant med samma betydelse, till briller ’lysa’; nära besl. med lat. beryll´us ’beryll’; jfr beryll, brillor