SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
brist substantiv ~en ~er brist·en1sällan plur. till­stånd av o­tillräcklig till­gång eller mängd av ngt som fram­går av samman­hanget NollJFRcohyponymunderskottcohyponymavsaknadcohyponymnöd 1 bostadsbristlokalbristråvarubristsyrebristsömnbristvitaminbristi brist på bättre får vi nöja oss med kött­bullarbefolkningen led brist på det nöd­vändigastedet rådde stor brist på ut­bildad arbets­krafthon blev fri­känd i brist på bevisibl. äv. om under­förstådd o­tillräcklighet, särsk. betr. pengarkassabrist(av/i) brist (på ngn/ngt)sedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanfornsv. brist, bräst ’spricka; brist; fel’; till brista 2kvalitetsmässig svaghet eller o­tillräcklighet hos produkt el. person allmän värderingkaraktärsbristen allvarlig brist i lag­förslagetmänskliga fel och bristeren brist i av­handlingen är den slarviga bibliografinen brist (hos/i ngn/ngt)sedan 1488Stockholms Stads Jordebok 1474–1498