SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1brå`te substantiv ~n bråtar bråt·enhop­trasslad hög av ris eller timmer skogsbr.JFRcohyponymbröt timmerbråteförr äv. om hinder upp­byggt av fällda träd, t.ex. i krigs­tidofta försvagat om skräp i all­mänheti garaget fanns gamla däck, över­blivna kartonger och all­sköns bråtesedan 1450–57Sveriges Krönikafornsv. bruti, brote ’(vind)fällda träd’; till bryta; jfr bröt
2brå`te substantiv ~n el. ~t bråt·enförbrukat och o­användbart material ofta bestående av kasserade före­mål NollJFRcohyponymskräp högar av trasigt tegel och annat bråtevår­floden svepte med sig all­sköns bråteäv. bildligto­nödig eller tyngande del av fram­ställning e.d. den filosofiska bråten i bokensedan 1707