SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bu`ga verb ~de ~t bug·arböja (över­kroppen och) huvudet fram­åt och ned­åt som tecken på hövlighet eller under­dånighet vanligen om man komm.JFRcohyponymbocka 1 mans­kören bugade för den applåderande publikenkammar­herrarna bugade ceremoniellt för konungenäv. bildligt i ut­tryck för upp­skattning av god prestation e.d.guld för NN ― det bugar vi förbuga (för ngn/ngt)sedan 1430–50; 1895 i bildlig bemärkelseFem Mose böckerfornsv. bugha; trol. av lågty. bugen med samma betydelse; germ. ord besl. med bågna, böja Subst.:vbid1-127474bugande, bugning