SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bu`gning substantiv ~en ~ar bug·ning·enböjning fram­åt och ned­åt av (över­kroppen och) huvudet som tecken på hövlighet eller under­dånighet vanligen av man komm.tid.pagerna av­lägsnade sig under bugningaräv. bildligtregeringens bugningar för grannen i österen bugning (för ngn/ngt)sedan 1834