SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bun`tmakare substantiv ~n äv. vard. buntmakarn, plur. ~, best. plur. buntmakarna bunt|­mak·ar·enperson som bereder och säljer päls­verk åld.yrk.JFRcohyponymkörsnär buntmakarknivsedan 1528av lågty. buntmaker med samma betydelse, till bunt ’brokigt, svart­fläckigt päls­verk’ och maken ’göra; till­verka’; jfr 3maka, skomakare m.fl.