SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1böl`ja verb ~de ~t bölj·arröra sig långsamt och rytmiskt fram och till­baka som vågor Nollde böljande vete­fältendet tunna klännings­tyget böljade kring hennes kroppäv. om ngt eg. o­rörligtge in­tryck av långsam och rytmisk rörelse hans blonda, böljande hårböljande jugendslingoräv. bildligtdiskussionen böljade fram och till­bakaböljasedan 1794till 2bölja Subst.:vbid1-129349böljande
2böl`ja substantiv ~n böljor bölj·an(rundad) våg rum.sese1våg Skagerraks salta böljoribl. med tanke på sjö el. havhan drog upp en gädda ur böljanen segel­tur på böljan den blåäv. bildligt i ut­tryck för växlings­rikt skeendehennes skådespelar­karriär har gått i böljorsedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. bylghia, bölghia; gemens. germ. ord, urspr. ’ngt svällande’; besl. med bolster, bula, böld m.fl.