SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
diosku´r substantiv ~en ~er dioskur·enofta plur. en­dera av två o­skiljaktiga kamrater ngt högt. el. skämts.psykol.yrk.de båda dioskurerna Helan och Halvansedan 1858till grek. Dios´kouroi ’Zeus’ söner’ (Kastor och Pollux); Dios´ är genitiv av Zeus