SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
discipel [-sip´-äv.-∫ip´-] substantiv ~n disciplar discipl·arlär­junge ngt högt.pedag.yrk.många av Linnés disciplar blev själva berömda(ngns) discipel, discipel (till ngn)sedan senare hälften av 1300-taletSvenska Böner från medeltidenfornsv. discipel; av lat. discip´ulus ’lär­junge’