SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
dispy´t substantiv ~en ~er dis·pyt·enlivlig diskussion där parterna på­stridigt hävdar sina argument komm.tid.JFRcohyponymgrälcohyponym1trätacohyponymtvistcohyponymmeningsutbyte de råkade i dispyt om en parkerings­platsNN fick rött kort efter en dispyt med domaren(i) dispyt (med ngn) (om ngn/ngt/SATS), en dispyt (mellan ngra) (om ngn/ngt/SATS)sedan 1633av fra. dispute med samma betydelse; till disputera