SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
dissonans [-aŋ´sel.-an´s] substantiv ~en ~er dis·son·ans·entonkombination som ljuder o­skönt el. ger in­tryck av o­förlöst spänning musikMOTSATSantonymkonsonans JFRcohyponymmissljudcohyponymkakofonicohyponymdisharmoni ackordisk dissonansäv. bildligttydlig mot­sättning de dissonanser som då och då före­kom in­om vän­kretsendissonans (med ngn/ngt), dissonans (mellan ngra)sedan 1739; 1810 i bildlig bem.av fra. dissonance med samma betydelse; till lat. dissona´re ’ljuda o­lika’; jfr assonans, resonans, sonor