SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
dun´der substantiv dundret, plur. ~, best. plur. dundren dundr·et1kraftigt, relativt dovt buller som åstad­koms av åskan eller på­minner om åskans Nollkanondunderblixt och dunderibl. bildligt, särsk. i ett ut­tryck för kraftig effektNN slog i­genom med dunder och brak som 19-åringsedan 1667av lågty. dunner, donder ’åska’; samma ord som tor- i tordön och guda­namnet Tor 2knappast plur. starkt bränn­vin vanligen hem­bränt vard.kokk.sedan 1883till dunder 1; jfr da. donner, donnert ’rus’