SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ebenholts [e`-el.e´-] substantiv ~en äv. ~et eben|­holts·entyp av mycket hårt, tätt, brun­svart trä vanligen från tropiska träd­slag; förr ofta anv. till prydnads­föremål, instrument m.m. matrl.ebenholtselefanten altar­tavla i svart ebenholts med silverinläggningarofta med ton­vikt på den brun­svarta färgenebenholtssvartbrunt med dragning åt ebenholtssedan 1640av ty. Ebenholz med samma betydelse; av lat. eb´enus, grek. eb´enos med samma betydelse; jfr ty. Holz ’trä’ och 1hult,2