publicerad: 2021
1blåsa
blåste blåst, presens blåser
verb
blå`sa 
1
vanligen i opersonlig konstruktion
naturligt strömma fram luft (parallellt med jordytan) på grund av lufttrycksskillnader
det blåser (mått)
det regnade och blåste; det blåste full storm
○
ibland med tonvikt på förändring, särskilt ökning
vanligen med partikel, särskiltpå, upp
det blåser (upp) (till något)
det blåser (på)
det blåste upp till storm; på kvällen vred vinden till väst och det blåste på ordentligt
○
ofta äv.
vanligen med partikel, t.ex.bort, igen, ner, omkull
följa med eller drivas av strömmande luft
papperen blåste bort; fönstret blåste igen; trädet har blåst ner; flaggstången blåste omkull
○
äv. bildligt
råda uppståndelse
det har alltid blåst kring den berömde advokaten
○
äv.
med partikelnöver
sluta råda uppståndelse
något blåser över
skandalen valsar runt i tidningarna just nu, men det blåser snart över
belagt sedan 1320–50 (En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdinga);
fornsvenska blasa, bläsa; gemensamt germanskt ord, besläktat med lat. fla´re 'blåsa'
2
ofta med partikel, särskiltbort
verka genom att rikta luftström mot något; med naturliga el. konstgjorda medel
någon blåser (bort något)
någon blåser (på något)
blåsa bort dammet; blås på soppan så att den kallnar!; pappa får blåsa på såret!
○
spec.
ibland med partikelnut
åstadkomma eller bearbeta (något) med luftström
någon blåser (ut) något
blåsa eld i spisen; hon blåste håret torrt med fläkten; blåsa glas; blåsa tackjärn; blåsa ut ljuset
○
spec. äv.
med partikelnupp
utvidga genom att tillföra luft
någon blåser upp något
blåsa upp ballongen; paddan blåste upp sig
○
äv. bildligt
med partikelnupp
få (något) att verka större och viktigare än det är
en bagatell som blåstes upp av kvällspressen
belagt sedan förra hälften av 1300-talet
Uplands-Lagen
3
frambringa ljud eller toner med hjälp av frampressad luftström genom (blås)instrument, visselpipa etc.
blåsa trumpet
○
äv. med avseende på resultatet
blåsa en konsert
○
äv. något utvidgat
domaren blåste straffspark
blåsa faran över
se
fara
belagt sedan senare hälften av 1300-talet
Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)
4
vardagligt
grundlura
SE
blåsning 3
han blåste dem rejält med ett avancerat aprilskämt
○
spec. äv. i ekonomiska sammanhang
någon blåser någon
hon blåste släkt och vänner på miljontals kronor
bli blåst på konfekten
se
konfekt
belagt sedan 1953
blåsablåsande
Movitz blåste en konsert
på Tre Byttor en afton, se'n balen var sluten. Carl Michael Bellman, Fredmans epistlar (1790), nr 51
på Tre Byttor en afton, se'n balen var sluten. Carl Michael Bellman, Fredmans epistlar (1790), nr 51
2blåsa
blåsan blåsor
blås·an
substantiv
blå`sa
1
rundad bildning (på hud eller slemhinna) som innehåller vätska och som orsakats av retning el. infektion
många fick blåsor under fötterna av långmarschen
○
äv. om hålighet orsakad av luft, gas eller dylikt
en blåsa i fönsterglaset
belagt sedan ca 1520 (Peder Månssons skrifter (Nordling));
fornsvenska blasa; av lågtyska blase med samma betydelse; besläktat med
1blåsa!!
2
(rundad) anatomisk bildning för vätska eller gas inuti organism
○
som självständigt ord särskilt om urinblåsan
tömma blåsan
belagt sedan 1538
3
något vardagligt
rundad anordning av lätt material luftig el. svävande
JFR
2blåsa 1
spinnakern kallas ofta för blåsan av kappseglare
○
särskilt om klänning
festblåsa
○
äv. bildligt om person (i sammansättn.)
belagt sedan 1892 i bet. 'festklänning'
