publicerad: 2021  
blänka blänkte blänkt, presens blänker
verb
blänk`a
● ibland med partikel, sär­skiltfram sända ut glimtar av klart ljus ofta genom åter­spegling i något blankt material
JFR glittra, glänsa, gnistra
blänka (av något) blänka (fram)
hans blänkande medaljer; var­enda kittel blänkte i deras välordnade kök; sjön blänkte fram mellan träden
○ äv. bildligt om något som gör ett tydligt el. elegant in­tryck
blänkande ironier; en blänkande ny bil (adverbial)
belagt sedan 1541; av lågtyska blenken med samma betydelse, bildn. till blank, se ur­sprung till blank
blänkablänkande, blänkning, blänk