publicerad: 2021  
borga borgade borgat
borg·ar
verb
[bår`ja]
1 fungera som garanti för någon vanligen positiv ut­veckling
SE borgen 1
borgande; borgenär
någon borgar för någon/något/sats
någon borgar för någon
någon borgar för något
någon borgar för sats
NN:s med­verkan i showen borgar för en lyckad afton
○ ibland konkretare ställa borgen
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska borgha 'an­svara för; ge som lån'; av lågtyska borgen, urspr. 'ge akt på; skona', senare 'låna ut; gå i god för'
2 vanligen med partikelnupp göra fast eller förstärka rigg­detalj eller dylikt på segel­fartyg
någon borgar (något) någon borgar (upp något)
belagt sedan 1796; till borg 2