publicerad: 2021  
brinna brann brunnit brunnen brunna, presens brinner
verb
brinn`a
1 (helt eller delvis) förtäras av eld om före­mål, ibland om person
brinntid
något brinner
staden brann flera gånger på 1800-talet
ofta med ton­vikt på resultatet (dvs. vanligen förintelse) vanligen med partikel, sär­skiltner, upp, ut
något brinner (ner/upp/ut)
något brinner (ner)
något brinner (upp)
något brinner (ut)
hela bok­samlingen brann upp; huset brann ner till grunden; ljuset har brunnit ut
äv. med opersonlig konstruktion
det brinner
det brinner i bröd­rosten!
äv. kunna förtäras av eld
vissa syntet­material brinner inte utan smälter ihop när de ut­sätts för stark hetta
äv. i fråga om kemisk förändring under ut­veckling av hetta, sär­skilt om gödsel el. kalk
brunnen gödsel
äv. bildligt om person (el. sinnes­tillstånd eller dylikt) behärskas av stark känsla eller passion
någon brinner (av något)
brinna av glädje; brinna av hat; hon brinner av iver att ta itu med upp­giften; hans hjärta brann för henne
äv. i fråga om kroppsligt till­stånd
någon/något brinner (av något)
någon brinner (av något)
något brinner (av något)
brinna av törst; skammens rodnad brann på hans kinder
brinna i knutarna se knut
brinna som fnöske brinna mycket brajul­granen an­tändes av ett tomte­bloss och brann som fnöske
belagt sedan 1000-talet (runsten, Altuna, Uppland (Sveriges runinskrifter)); runform burnu (pret.), fornsvenska brinna; gemensamt germanskt ord; jfr tyska brennen, engelska burn med samma betydelse
2 ut­stråla ljus genom (kontrollerad) eld, elektricitet el. på annat sätt
något brinner
alla lamporna i julgrans­belysningen brann
äv. med opersonlig konstruktion
det brinner
det brann i ett fönster hela natten
belagt sedan 1346 testamente upprättat av kung Magnus och drottning Blanka (Svenskt Diplomatarium)
brinnabrinnande