publicerad: 2021  
bryta ut bröt brutit, presens bryter
verb
bryta u´t
1 lös­göra ur en större (samman­satt) helhet eller dylikt
JFR bryta sig ut, utbrytning 1
någon bryter ut något (ur något)
bryta ut en detalj ur sitt samman­hang
○ spec. matematik
bryta ut en faktor ur ett polynom
belagt sedan 1659
2 äv. fast sammansättn., se utbryta börja ge symptom om sjukdom eller dylikt
något bryter ut (tid) (någonstans)
förkylningen bröt inte ut ordentligt förr­än på mån­dagen
○ äv. all­männare börja, in­ledas om dramatiskt förlopp eller dylikt
JFR utbrott
ett slags­mål bröt ut; kriget bröt ut 1939
belagt sedan 1644
3 brista ut
JFR brista 1, utbrott
någon bryter ut (i något)
han bröt ut i en ström av förbannelser
belagt sedan 1740
bryta ututbrytande