tryckår: 2009
ensam
[en`-el.e`n-]
adjektiv ~t ~ma
en·samm·are●som är utan sällskap av ngn annan
ibl. med tonvikt på avsaknad av hjälp o.d.
admin.psykol.SYN.synonymallena
JFRcohyponym1själv 1
ensamboendehan fick ensam bära hela ansvarethon kände sig ensam och utanfördet är skönt att vara ensam ett taglämna mig inte ensam!○äv.som saknar nära vänner och anhöriga
ensamståendeefter föräldrarnas död stod hon ensam i världen○äv.som saknar make eller sambo
när sådan kunde förväntas
hon har levt ensam några årdet var inte lätt att vara ensam mor på 1930-talet○äv. om ngt som befinner sig på en plats långt ifrån andra företeelser av liknande slagett ensamt hus vid havet○äv. om handling, tid e.d.kämpa en ensam kamp mot övermaktenmörka tankar som man kan få i ensamma stunder○äv.unik i sitt slag
hon var ensam kvinna i styrelsenen tillverkning man är ensam om i Sverigehan är inte ensam om att rekommendera maratonlöpning som hobby för friska○äv. bildligtenbar(t)
detta argument ensamt räcker inte för att övertyga migensam (om ngt), ensam (med ngn)i ensamt majestätsemajestät 2
sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. ensamber, äldre ensamin, ensaman; till 1en och samman
Jag tror på den ensamma människan, på henne som vandrar ensam, som inte hundlikt löper till sin vittring, som inte varglikt flyr för mänskovittring: På en gång människa och anti-människa.Gunnar Ekelöf, ur Färjesång (1941)

