SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ensamrätt [en`-äv.e`n-] substantiv ~en ~er en·sam|­rätt·en1det att ensam ha viss rättighet ofta att ut­nyttja ngt; ofta i ekonomiska samman­hang ekon.jur.tidningen hade fått historien med ensamrätt(med) ensamrätt (för ngn), ensamrätt (till ngn/ngt/att+V), ensamrätt (att+V)sedan 18962viss typ av tillagad mat som ensam kan ut­göra (huvud­beståndsdel i) en mål­tid kokk.bakad potatis passar både som ensamrätt och som till­behören smak­rik vegetarisk paj som kan serveras som ensamrätt med en grön­sallad tillsedan 1994