tryckår: 2009
ensamrätt
[en`-äv.e`n-]
substantiv ~en ~er
en·sam|rätt·en1det att ensam ha viss rättighet
ofta att utnyttja ngt; ofta i ekonomiska sammanhang
ekon.jur.tidningen hade fått historien med ensamrätt(med) ensamrätt (för ngn), ensamrätt (till ngn/ngt/att+V), ensamrätt (att+V)sedan 18962viss typ av tillagad mat som ensam kan utgöra (huvudbeståndsdel i) en måltid
kokk.bakad potatis passar både som ensamrätt och som tillbehören smakrik vegetarisk paj som kan serveras som ensamrätt med en grönsallad tillsedan 1994

