SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
epigon [-gå´n] substantiv ~en ~er epi·gon·enhelt o­självständig efter­bildare särsk. om författare el. konstnär men äv. all­männare konstvet.litt.vet.musikyrk.JFRcohyponymeftersägare epigondiktningen o­skicklig epigon till Freuden epigon (till ngn)sedan 1849av grek. epig´onos ’ättling’, till epi´ ’efter’ och gon´os ’födelse’; jfr genus