SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
epigram´ substantiv ~met, plur. ~, best. plur. ~men epi·gramm·etkort, till­spetsad dikt ofta satirisk; urspr. i antiken litt.vet.ett epigram (om ngn/ngt/SATS)sedan 1620av grek. epig´ramma ’in­skrift’, till epi´ ’i; på’ och gramm´a ’skriv­tecken; skrift’; jfr grammatik Idyll och epigram.Titel på en samling dikter, företrädesvis kortdikter, av Johan Ludvig Runeberg (1830)