SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ersättare [e`r-el.ä`r-] substantiv ~n äv. vard. ersättarn, plur. ~, best. plur. ersättarna er·sätt·ar·enperson som ersätter en annan person till­fälligt el. permanent yrk.seseersätta 3 JFRcohyponymavbytarecohyponymreservcohyponymvikarie en tänkbar ersättareen full­god ersättarehitta en ersättareNN:s ersättare i riks­dagensom ersättare för NN får vi i kvällens före­ställning se ONäv. om före­mål som (permanent) ersätter äldre före­målen ersättare för den gamla bil­modellenersättare (för/till ngn/ngt)sedan 1886