SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ertappa [e`r-el.ä`r-] verb ~de ~t er·tapp·arkomma på (ngn) under ut­övandet av ngt förbjudet el. med inne­hav av ngt förbjudet jur.JFRcohyponymöverraskacohyponymöverrumpla hon ertappades med droger på en festhan ertappades i sängen med sin älskarinnaertappa ngn (med ngt/att+V)sedan 1659av ty. ertappen med samma betydelse, till tappen ’trampa på; famla, treva’, till Tappe ’bred (djur)fot; tass; spår’ Subst.:vbid1-144257ertappande