publicerad: 2021  
1fara faran faror
far·an
substantiv
fa`ra
hot om mycket skadlig ut­veckling ofta livs­hotande
(i) fara
fara (för någon/något/att+verb/sats)
fara (för någon)
fara (för något)
fara (för sats)
fara (för att+verb)
en över­hängande fara; sväva i fara; faran är över; den sjuke är ut­om all fara; hon räddade dem med fara för eget liv; det kan ligga en fara i att dricka mycket under en längre tid
äv. försvagat risk
fara för förlust av godset
blåsa faran över deklarera att något inte längre ut­gör ett hotoron på börsen verkade ha lugnat sig, men än­nu var det för tidigt att blåsa faran över
det är fara värt att ... det finns risk för att ...regnar det för lite är det fara värt att skörden blir dålig
ingen fara på taket ingen an­ledning till ororädslan för en pandemi har ökat men enligt forskarna är det ingen fara på taket
vara fara (p)å färde vara farligtbrand­larmet gick igång på grund av ett tekniskt fel så det var aldrig någon fara å färde
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska fare, fara; av lågtyska vare 'fara; fruktan; försåt'; jfr tyska Gefahr 'fara', engelska fear 'fruktan'; jfr ur­sprung till 1befara!!, farhåga
2fara for farit faren farna, presens far
verb
fa`ra
1 ibland med partikel som an­ger rörelseriktning, t.ex.av, bort, omkring, upp förflytta sig ofta med något färd­medel
farande
någon/något far (av/bort/omkring/upp) (någonstans)
någon far (av) (någonstans)
någon far (bort) (någonstans)
någon far (omkring) (någonstans)
någon far (upp) (någonstans)
något far (av) (någonstans)
något far (bort) (någonstans)
något far (omkring) (någonstans)
något far (upp) (någonstans)
fara och flacka; han for om­kring i Tysk­land; hon for till Ecuador för att studera spanska; bilen for av vägen och voltade tre gånger
spec. resa iväg
nu har de farit för den här gången
äv. förflytta sig hastigt av egen kraft
plötsligt kom en björn farande ur idet; han for upp ur stolen
äv. bildligt
låta hoppet fara; far hädan i frid!
fara illa se illa
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Husby-Lyhundra, Uppland); runform fara, vanligen övrig runform farin (perfekt particip), fornsvenska fara; gemensamt germanskt ord; jfr ur­sprung till fart, färd, -för, föra, 3före
2 ibland med partikelnöver passera och stryka över något
farande
någon far (med något) över något någon far över något (med något)
han for med handen över pannan; hon for över möblerna med en damm­vippa
belagt sedan 1541
3 söka i minnet
någon far efter något
det är ett annat namn jag far efter
belagt sedan 1782
4 något ålderdomligt i vissa ut­tryck handskas
någon far sätt med någon
far varligt med honom!
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen