publicerad: 2021  
frukt frukten frukter
frukt·en
substantiv
1 organ som inne­håller och skyddar fröna hos blom­växter; vanligen producerat vid bestämd tid varje år
JFR 1kärna 1
fruktämne; skenfrukt; stenfrukt
nöt, kapsel, bär, sten­frukt och andra frukter
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska frukt; av lågtyska vrucht med samma betydelse; ur lat. fruc´tus 'frukt; av­kastning; njutning'; besläktat med bruka; jfr ur­sprung till frugal
2 större ätlig växt­del som inne­håller frön och har relativt mjukt och saftigt kött med söt smak och vanligen äts som mellan­mål el. dessert; om individ el. art el. kollektiv
JFR bär, grönsak, 1nöt
fruktkaka; fruktkorg; fruktskål; fruktträd; fruktträdgård; citrusfrukt; fallfrukt; sydfrukt
mogen frukt; plocka frukt; ät mera frukt!; trädet bar frukt; frukter som äpple, päron, banan och apelsin
○ äv. om vissa grön­saker vanligen i sammansättn.
rotfrukt
bära frukt ur­sprungligen biblisktge resultatsatsningen på turism bar frukt och staden är nu ett populärt res­mål; jämställdhets­arbetet börjar bära frukt och an­delen kvinnliga chefer ökar
falla som en mogen frukt se falla
förbjuden frukt förbjuden njutningchoklad är förbjuden frukt när man bantar
havets frukter skal­djur, fisk och dyliktsom ofta an­ses vara delikatesser: som bohus­länning är han upp­född på havets frukter
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
3 i vissa ut­tryck (lyckat,) märkbart resultat
de njuter frukterna av sitt arbete; nu kunde de skörda frukterna av den goda planeringen
○ äv. mer konkret
frukten av deras förbindelse blev en son
belagt sedan ca 1420 Bonaventuras Betraktelser